Innan jag börjar resonera om nästa års Europacupspel för de engelska klubbarna kan vi väl bara konstatera att allt som redan har sagts den här säsongen om Liverpool och Fulham även gällde igår. För Liverpool är 2009-10 inget annat än ett coitus interruptus, för Fulham är 2009-10 en succé utan motsvarighet i klubbens historia. Okej att tolfteplatsen i ligan inte är något kanonresultat, men att Fulham skulle gå till Europa League-final är helt enkelt en sådan monumental prestation att de bör bli nominerade till något sorts bragdguld. 12:e maj i Hamburg får vi facit på hur stor bedriften till slut blir.
Nu till årets fjärdeplats och därmed nästa säsongs kvalplats till Champions League.
Man City behöver den.
Liverpool behöver den.
Tottenham vill ha den, men står och faller inte med den.
Aston Villa vill ha den, men står och faller inte med den.
Så tycker jag att man kan sammanfatta läget hos de fyra klubbar som aspirerar på platsen.
Liverpool riskerar att tappa ett par av de spelare som finns där nu, visst - men framför allt riskerar de att inte kunna värva spelare av den kaliber de önskar i och med att de - högst troligen - missar Champions League 2010-11. Det kan bli ett slag mot klubben som blir kännbart i flera år framöver.
Manchester Citys satsning har varit så storvulen och skränig att allt annat än en Champions League-plats är ett fiasko, och "projektet Manchester City" måste nog få en sån här framgång för att fortsätta med samma (eller ökad) styrka. En femteplats och Europa League-matcher mot Elfsborg är inte något Abu Dhabi Group ser fram emot.
Tottenham har satsat en jäkla massa pengar i skymundan, det har liksom bleknat i jämförelse med Man Citys satsning och så tror jag att det faktum att Redknapp bara köpt antingen a) gamla Tottenhamspelare tillbaka till klubben, eller b) gamla Portsmouthspelare som han jobbat med tidigare, gör att de inte fått samma uppmärksamhet. Självklart vore en kvalplats till CL en oerhörd framgång, men min känsla är att de inte behöver den på samma sätt som Man City och Liverpool. Kanske just därför är de favoriter till att ta den...
Aston Villa känns som att de är en bit ifrån, trots att de ligger före Man City och Liverpool just nu, men de skall ändå nämnas. Randy Lerner är en amerikansk ägare som, tvärtemot Glazer och Gillett&Hicks verkar lyckas vara både populär och förnuftig. Manager O'Neill utstrålar klurighet och stabilitet. Klubben känns som en av de mest engelska. Räcker det? Nja.
Jag tror att man City vinner mot A.Villa imorgon, jag tror att Tottenham slår Bolton. Vi får därmed en ren Champions League-kvalfinal på City of Manchester Stadium onsdagen den 5:e maj. Om man tillåts spekulera lite - och det tillåter jag mig själv göra här eftersom det är min blogg - så antar jag att man kan säga att Man.City-Spurs, om förutsättningarna blir som jag tror, kommer att vara en av de mest betydelsefulla matcherna i Premier Leagues historia, inte minst ekonomiskt. Det kan bli H-E-L-T fantastiskt, och vart tror ni att jag är när matchen sätter igång? Jepp, innerplan på Borås Arena, Elfsborg-Malmö... Inte så dumt, förvisso - men ändå...
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
Förströelse
Det är kul med Youtubelänkar. Här har ni två vettiga exempel.
Bosse Hansson kanske inte var så jäkla vass som man minns honom...?
Till 100% min sorts humor.
Bosse Hansson kanske inte var så jäkla vass som man minns honom...?
Till 100% min sorts humor.
Restaurangrecension
Jag tittade förresten på gårdagens match på ett etablissemang i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Det hette Jack n' Micks Bar. Ni som har följt bloggen ett tag vet hur betygsskalorna fungerar och kommer därför upptäcka att vi har en ny rekordnotering här:
Jack n' Micks bar får... noll målgivande målpassningar av fem möjliga, utbytt i 39:e minuten, innan dess två självmål och ett onödigt gult kort för snack som innebär avstängning. Orsakade dessutom skada på inte mindre än tre egna nyckelspelare, och när bytet annonserades sparkades det upp en sko på läktaren i ren ilska, och den träffade en femårig flicka.
Förstår ni då?
Jack n' Micks bar får... noll målgivande målpassningar av fem möjliga, utbytt i 39:e minuten, innan dess två självmål och ett onödigt gult kort för snack som innebär avstängning. Orsakade dessutom skada på inte mindre än tre egna nyckelspelare, och när bytet annonserades sparkades det upp en sko på läktaren i ren ilska, och den träffade en femårig flicka.
Förstår ni då?
Missing in action
Efter Inters taktiska triumf mot Barcelona igår och en snabb genomgång av de engelska tidningarna idag kan man konstatera en sak. Herrejävlar vad de saknar José Mourinho.
Det finns ingen som har varit i närheten av att fylla den gigantiska kavaj han lämnade kvar på ön i september för tre år sen.
Sir Alex är Sir Alex och Wenger är Wenger, men när Mourinho var Chelseamanager kändes det som att det fanns tusen olika intriger istället för de gamla vanliga. Det brann små eldar lite här och var, men Mourinho ställde sig som en tankbil med bensin mittemellan allting och såg till att det jävlarimig brann överallt. Den engelska pressen älskade det.
Jag var på ett gäng presskonferenser med Mourinho på tiden då det begav sig. Han kom in, pressen satt samlad utan att ställa en fråga, och sen satte Mourinho igång med ett litet tiominutersframförande - som en Stand Up-rutin, ungefär. Ibland fick han ett par följdfrågor som han parerade briljant, men oftast var alla nöjda och applåderade, och så gick Mourinho därifrån. Pressen A-P-P-L-Å-D-E-R-A-D-E alltså. Bisarrt.
Ancelotti är givetvis en fantastisk tränare, och han kan ta Chelsea till deras tredje PL-titel, men han är inte i närheten av Mourinhos storhet ändå. Det handlar inte bara om resultat, det handlar om vaga begrepp som "aura" också. Personer som har både och är few and far between, men José är en av dem.
Det finns ingen som har varit i närheten av att fylla den gigantiska kavaj han lämnade kvar på ön i september för tre år sen.
Sir Alex är Sir Alex och Wenger är Wenger, men när Mourinho var Chelseamanager kändes det som att det fanns tusen olika intriger istället för de gamla vanliga. Det brann små eldar lite här och var, men Mourinho ställde sig som en tankbil med bensin mittemellan allting och såg till att det jävlarimig brann överallt. Den engelska pressen älskade det.
Jag var på ett gäng presskonferenser med Mourinho på tiden då det begav sig. Han kom in, pressen satt samlad utan att ställa en fråga, och sen satte Mourinho igång med ett litet tiominutersframförande - som en Stand Up-rutin, ungefär. Ibland fick han ett par följdfrågor som han parerade briljant, men oftast var alla nöjda och applåderade, och så gick Mourinho därifrån. Pressen A-P-P-L-Å-D-E-R-A-D-E alltså. Bisarrt.
Ancelotti är givetvis en fantastisk tränare, och han kan ta Chelsea till deras tredje PL-titel, men han är inte i närheten av Mourinhos storhet ändå. Det handlar inte bara om resultat, det handlar om vaga begrepp som "aura" också. Personer som har både och är few and far between, men José är en av dem.
tisdag 27 april 2010
91 down, 116 to go
I och med att Färöarnas stolthet Gunnar Nielsen fick hoppa in istället för Shay Given i Man Citys match mot Arsenal i lördags så har det nu funnits spelare från 91 olika länder i Premier League. Det finns 207 länder som är rankade på FIFA's världsranking, så det finns alltså fler nationer som INTE har haft representanter i Premier League än vad som har haft det.
Bildsöker man efter Gunnar Nielsen på google.com så dyker den här bilden upp. Jag tror att den är från Man Citys träningsanläggning i Carrington, tycker mig känna igen trädet.
Det svensk som har gjort flest PL-matcher är förstås Fredrik Ljungberg, som har 241 framträdanden. Det är en av tre ledtrådar ni får till det här quizzet, som var riktigt roligt. Jag kom bara upp i 40 rätta svar.
Det högst FIFA-rankade landet som aldrig har haft en Premier League-spelare är Venezuela, som just nu parkerar på 48:e plats.
Det sämst rankade landslaget som har haft en PL-spelare är den karibiska önationen Montserrat, som tillhör det brittiska samväldet men som har deklarerad och erkänd självständighet. Spelaren i fråga är den gamle klassikern Ruel Fox, som man (jag) mest kommer ihåg från fina år i Norwich och Tottenham. Newcastletiden hade jag faktiskt glömt bort ända fram till dess att jag googlade honom nyss. Montserrat ligger hur som helst på en delad 202:a (och sista) plats tillsammans med San Marino, Anguilla, Amerikanska Samoa, Centalafrikanska Republiken och Papua Nya Guinea.
Montserrats stolthet Ruel Fox, en sorts dåtidens Shaun Wright-Phillips, kan man säga.
Den spelare som är aktiv idag och som spelar i det sämst rankade landslaget är... INTE Gunnar Nielsen. Färöarna ligger på 125:e plats, medan Barbados ligger på 137:e plats, och därifrån kommer ju t.ex Wigans ytter-/mittback Emmerson Boyce.
Bildsöker man efter Gunnar Nielsen på google.com så dyker den här bilden upp. Jag tror att den är från Man Citys träningsanläggning i Carrington, tycker mig känna igen trädet.Det svensk som har gjort flest PL-matcher är förstås Fredrik Ljungberg, som har 241 framträdanden. Det är en av tre ledtrådar ni får till det här quizzet, som var riktigt roligt. Jag kom bara upp i 40 rätta svar.
Det högst FIFA-rankade landet som aldrig har haft en Premier League-spelare är Venezuela, som just nu parkerar på 48:e plats.
Det sämst rankade landslaget som har haft en PL-spelare är den karibiska önationen Montserrat, som tillhör det brittiska samväldet men som har deklarerad och erkänd självständighet. Spelaren i fråga är den gamle klassikern Ruel Fox, som man (jag) mest kommer ihåg från fina år i Norwich och Tottenham. Newcastletiden hade jag faktiskt glömt bort ända fram till dess att jag googlade honom nyss. Montserrat ligger hur som helst på en delad 202:a (och sista) plats tillsammans med San Marino, Anguilla, Amerikanska Samoa, Centalafrikanska Republiken och Papua Nya Guinea.
Montserrats stolthet Ruel Fox, en sorts dåtidens Shaun Wright-Phillips, kan man säga.Den spelare som är aktiv idag och som spelar i det sämst rankade landslaget är... INTE Gunnar Nielsen. Färöarna ligger på 125:e plats, medan Barbados ligger på 137:e plats, och därifrån kommer ju t.ex Wigans ytter-/mittback Emmerson Boyce.
Det svänger i AIK
Säga vad man vill om AIK, men det händer iallafall grejer runt de regerande svenska mästarna. Är det inte tränarbyte så är det mediabojkott (antingen av media själva eller av spelarna, det spelar ingen roll) eller så är det en ny brasse eller kvartssamtal eller möjligen bara ett felaktigt rött kort på Kenny Pavey (yeah, right). Hur som helst är de alltid intressanta, och eftersom det har hänt lite extra mycket kring dem de senaste dagarna så tänkte jag servera mina egna åsikter i frågorna.
Björn Wesström ny huvudtränare för AIK
Nej, det är han inte alls det. Han är det som heter "caretaker manager" fram till dess att Johan Mjällby är klar med sitt uppdrag i Celtic, och sen kommer Mjällby hem och tar över AIK under VM-uppehållet. Wesström är slipad och säger givetvis tvärtom, för om Neil Lennon (med Mjällby som assisterande) får ta över Celtic på permanent basis så går det jobbet nog före för Mjällby, så då spricker det hela. Därför kan AIK inte gå ut med det än. Tror jag.
Mikael Stahre tvingades bort
Nej, det tror jag inte. Däremot stoppades han inte heller när det kom ett bud från Panionios. Roligast av allt var hur han i Sportnytt svarade på frågan varför han lämnar: "Framför allt är det chansen att få jobba utanför Scandinavium som lockar". Det trodde jag faktiskt att alla människor utom Frölundas hockeyspelare samt en och annan väldresserad häst redan gjorde. Jag kommer hur som helst att sakna honom, för han är en skön stare, som vi som är födda i Stockholm säger.
Här vill Stahre inte jobba.
AIK-spelarna är svåra/omöjliga att jobba med
Nej, inte alls. De kommer till Rule Britannia-studion (Nisse Johansson, Kenny Pavey) och de bjuder på tidningsrubrik efter tidningsrubrik (hej Bojan) utan att ta något extra för det. Det är ju rena svängdörrarna i deras omklädningsrum och på träningsanläggningen nu jämfört med för ett par säsonger sen. Själv har jag haft större problem med andra klubbars spelare än med AIK:s.
AIK är ur "krisen" efter segern mot Kalmar
Nej, de är kvar i den om de förlorar mot Helsingborg. Fixar de oavgjort väntar jag med omdömet en omgång, om de vinner så är de ur krisen.
Björn Wesström ny huvudtränare för AIK
Nej, det är han inte alls det. Han är det som heter "caretaker manager" fram till dess att Johan Mjällby är klar med sitt uppdrag i Celtic, och sen kommer Mjällby hem och tar över AIK under VM-uppehållet. Wesström är slipad och säger givetvis tvärtom, för om Neil Lennon (med Mjällby som assisterande) får ta över Celtic på permanent basis så går det jobbet nog före för Mjällby, så då spricker det hela. Därför kan AIK inte gå ut med det än. Tror jag.
Mikael Stahre tvingades bort
Nej, det tror jag inte. Däremot stoppades han inte heller när det kom ett bud från Panionios. Roligast av allt var hur han i Sportnytt svarade på frågan varför han lämnar: "Framför allt är det chansen att få jobba utanför Scandinavium som lockar". Det trodde jag faktiskt att alla människor utom Frölundas hockeyspelare samt en och annan väldresserad häst redan gjorde. Jag kommer hur som helst att sakna honom, för han är en skön stare, som vi som är födda i Stockholm säger.
Här vill Stahre inte jobba. AIK-spelarna är svåra/omöjliga att jobba med
Nej, inte alls. De kommer till Rule Britannia-studion (Nisse Johansson, Kenny Pavey) och de bjuder på tidningsrubrik efter tidningsrubrik (hej Bojan) utan att ta något extra för det. Det är ju rena svängdörrarna i deras omklädningsrum och på träningsanläggningen nu jämfört med för ett par säsonger sen. Själv har jag haft större problem med andra klubbars spelare än med AIK:s.
AIK är ur "krisen" efter segern mot Kalmar
Nej, de är kvar i den om de förlorar mot Helsingborg. Fixar de oavgjort väntar jag med omdömet en omgång, om de vinner så är de ur krisen.
måndag 26 april 2010
Sebastian Larsson vs Birmingham
Vår nye store domargnällare Seb Larsson (har axlat manteln efter Fredrik Ljungberg) blev utbytt i den 75:e minuten mot Aston Villa i helgen. Sen kom Villas segermål i den 83:e. Min känsla är att Birmingham har gjort bättre resultat med Sebastian på planen än utan, så jag beslöt mig för att undersöka saken.
Ännu en helt felaktig avblåsning från domarens sida... men frågan här är alltså - är Sebastian Larsson bättre än sin omgivning?
BIRMINGHAM TOTALT:
47 poäng på 36 matcher (1,31 poäng per match)
12 vinster (33,33%), 11 oavgjorda (30,56%), 13 förluster (36,11%)
35-44 i målskillnad (-9)
BIRMINGHAM MED SEBASTIAN LARSSON-SPELTID:
42 poäng på 31 matcher (1,35 poäng per match)
11 vinster (35,48%), 9 oavgjorda (29,04%), 11 förluster (35,48%)
BIRMINGHAM UTAN SEBASTIAN LARSSON-SPELTID:
5 poäng på 5 matcher (1,00 poäng per match)
1 vinst (20%), 2 oavgjorda (40%), 2 förluster (40%)
Okej, så långt så är statistiken till Sebastians fördel, om än knappt. Det känns ändå inte som att de här siffrorna duger. Nu tar vi istället och gräver lite djupare och kollar hur det har gått sen Seb blivit inbytt/utbytt i matcherna.
INBYTT
Stoke (h):
60:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 0-0.
Burnley (b):
46:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 2-1 till Burnley.
Portsmouth (b)
77:e min vid ställningen 2-0 till Birmingham, matchen slutade 2-1.
Everton (h):
59:e min vid ställningen 2-2, matchen slutade 2-2.
Blackburn (b):
74:e min vid ställningen 2-1 till Blackburn, matchen slutade 2-1.
Man City (b):
57:e min vid ställningen 3-1 till City, matchen slutade 5-1.
Hull (h):
63:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 0-0.
Sebastian har alltså börjat på bänken men hoppat in i sju Premier League-matcher denna säsongen. Birmingham har bara vunnit en av de matcherna! Tre kryss och tre förluster är de övriga resultaten. Rena rama bottengänget... Sebastian har inte heller kommit in och vänt matcherna till Birminghams fördel, det enda som det har resulterat i är att de släppte in två mål till mot Man City, de släppte in ett reduceringsmål mot Pompey, samt att de förlorade poängen de hade mot Burnley.
TOTALT: Minus två poäng och minus fyra i målskillnad.
SLUTSATS: Har man satt Sebastian på bänken kan han lika gärna sitta kvar där.
Då tar vi och checkar de matcher som han spelat från start, men fått lämna under matchens gång.
UTBYTT
Man Utd (b):
81:a min vid ställningen 2-1 till United, vilket matchen också slutade.
Tottenham (b):
89:e min vid ställningen 1-1, matchen slutade 2-1 till Tottenham.
Sunderland (h):
83:e min vid ställningen 2-1 till Birmingham, som även blev slutresultatet.
Chelsea (h):
88:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 0-0.
Stoke (b):
77:e min vid ställningen 1-0 till Birmingham, som också blev slutresultatet.
Man Utd (h):
83:e min vid ställningen 1-1, och så slutade matchen.
Tottenham (h)
58:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 1-1.
Wolverhampton (h):
68:e min vid ställningen 1-0 till Wolves, matchen slutade 2-1 till Birmingham.
Fulham (b):
68:e minuten vid ställningen 1-1, matchen slutade 2-1 till Fulham.
Aston Villa (b):
76:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 1-0 till Aston Villa.
Endast vid ett tillfälle har det varit en bra idé att plocka ut Sebastian, och det var mot Wolves - där underläge blev till seger. Förutom just i den matchen har det varit katastrof, i inte mindre än tre matcher (Tottenham, Fulham, A.Villa) har ett oavgjort resultat blivit till förlust sedan Seb lämnat planen. Totalt har han blivit utbytt i tio matcher, Birmingham har på dessa tre vinster, tre oavgjorda och fyra förluster.
TOTALT: Minus två poäng och minus ett i målskillnad.
SLUTSATS: Spelar han från start ska han inte bli utbytt.
Vi avslutar detta statistikmaraton med att se hur det har gått i de Birminghammatcher där Sebastian har spelat i alla 90 minuter.
Portsmouth (h): Vinst 1-0
Aston Villa (h): Förlust 1-0
Bolton (h): Förlust 2-1
Arsenal (b): Förlust 3-1
Man City (h): Kryss 0-0
Liverpool (b): Kryss 2-2
Fulham (h): Vinst 1-0
Wolverhampton (b): Vinst 1-0
Wigan (b): Vinst 3-2 (dessutom tvåmålsskytt)
West Ham (h): Vinst 1-0
Blackburn (h): Vinst 2-1
Everton (b): Kryss 1-1
Chelsea (b): Förlust 3-0
Wigan (h): Vinst 1-0
Minsann, här är jag något på spåren. När Sebastian spelat hela matchen för Birmingham så har de otroligt mycket bättre vinstprocent än i de andra fallen. Sju segrar (50%), tre oavgjorda (21,43%) och fyra förluster (28,57%) på 14 matcher.
TOTALT: Ett poängsnitt på 1,71 poäng/match jämfört med det totala 1,31 poäng/match.
SLUTSATS: Killen ska spela från start och definitivt inte bli utbytt.
Några andra poänger man kan göra är att på de tolv ligamatcher där Sebastian inte har funnits med i startelvan så har Birmingham bara vunnit två. Det hade också varit bättre, rent statistiskt, att behålla honom på planen i matcherna han har blivit utbytt eftersom Birmingham har förlorat mer än vad de har vunnit på att byta ut honom. Dessutom är han en dålig inhoppare, så det är ingen idé att ha honom på bänken från start. Om det är någon som har läst hela det här inlägget så är ni en gnutta störda, förresten. Det blev bra mycket längre än vad jag hade tänkt mig, men å andra sidan så vet vi nu absolut svaret på frågan i bildtexten ovan - Sebastian Larsson ÄR bättre än sin omgivning.
Ännu en helt felaktig avblåsning från domarens sida... men frågan här är alltså - är Sebastian Larsson bättre än sin omgivning?BIRMINGHAM TOTALT:
47 poäng på 36 matcher (1,31 poäng per match)
12 vinster (33,33%), 11 oavgjorda (30,56%), 13 förluster (36,11%)
35-44 i målskillnad (-9)
BIRMINGHAM MED SEBASTIAN LARSSON-SPELTID:
42 poäng på 31 matcher (1,35 poäng per match)
11 vinster (35,48%), 9 oavgjorda (29,04%), 11 förluster (35,48%)
BIRMINGHAM UTAN SEBASTIAN LARSSON-SPELTID:
5 poäng på 5 matcher (1,00 poäng per match)
1 vinst (20%), 2 oavgjorda (40%), 2 förluster (40%)
Okej, så långt så är statistiken till Sebastians fördel, om än knappt. Det känns ändå inte som att de här siffrorna duger. Nu tar vi istället och gräver lite djupare och kollar hur det har gått sen Seb blivit inbytt/utbytt i matcherna.
INBYTT
Stoke (h):
60:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 0-0.
Burnley (b):
46:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 2-1 till Burnley.
Portsmouth (b)
77:e min vid ställningen 2-0 till Birmingham, matchen slutade 2-1.
Everton (h):
59:e min vid ställningen 2-2, matchen slutade 2-2.
Blackburn (b):
74:e min vid ställningen 2-1 till Blackburn, matchen slutade 2-1.
Man City (b):
57:e min vid ställningen 3-1 till City, matchen slutade 5-1.
Hull (h):
63:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 0-0.
Sebastian har alltså börjat på bänken men hoppat in i sju Premier League-matcher denna säsongen. Birmingham har bara vunnit en av de matcherna! Tre kryss och tre förluster är de övriga resultaten. Rena rama bottengänget... Sebastian har inte heller kommit in och vänt matcherna till Birminghams fördel, det enda som det har resulterat i är att de släppte in två mål till mot Man City, de släppte in ett reduceringsmål mot Pompey, samt att de förlorade poängen de hade mot Burnley.
TOTALT: Minus två poäng och minus fyra i målskillnad.
SLUTSATS: Har man satt Sebastian på bänken kan han lika gärna sitta kvar där.
Då tar vi och checkar de matcher som han spelat från start, men fått lämna under matchens gång.
UTBYTT
Man Utd (b):
81:a min vid ställningen 2-1 till United, vilket matchen också slutade.
Tottenham (b):
89:e min vid ställningen 1-1, matchen slutade 2-1 till Tottenham.
Sunderland (h):
83:e min vid ställningen 2-1 till Birmingham, som även blev slutresultatet.
Chelsea (h):
88:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 0-0.
Stoke (b):
77:e min vid ställningen 1-0 till Birmingham, som också blev slutresultatet.
Man Utd (h):
83:e min vid ställningen 1-1, och så slutade matchen.
Tottenham (h)
58:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 1-1.
Wolverhampton (h):
68:e min vid ställningen 1-0 till Wolves, matchen slutade 2-1 till Birmingham.
Fulham (b):
68:e minuten vid ställningen 1-1, matchen slutade 2-1 till Fulham.
Aston Villa (b):
76:e min vid ställningen 0-0, matchen slutade 1-0 till Aston Villa.
Endast vid ett tillfälle har det varit en bra idé att plocka ut Sebastian, och det var mot Wolves - där underläge blev till seger. Förutom just i den matchen har det varit katastrof, i inte mindre än tre matcher (Tottenham, Fulham, A.Villa) har ett oavgjort resultat blivit till förlust sedan Seb lämnat planen. Totalt har han blivit utbytt i tio matcher, Birmingham har på dessa tre vinster, tre oavgjorda och fyra förluster.
TOTALT: Minus två poäng och minus ett i målskillnad.
SLUTSATS: Spelar han från start ska han inte bli utbytt.
Vi avslutar detta statistikmaraton med att se hur det har gått i de Birminghammatcher där Sebastian har spelat i alla 90 minuter.
Portsmouth (h): Vinst 1-0
Aston Villa (h): Förlust 1-0
Bolton (h): Förlust 2-1
Arsenal (b): Förlust 3-1
Man City (h): Kryss 0-0
Liverpool (b): Kryss 2-2
Fulham (h): Vinst 1-0
Wolverhampton (b): Vinst 1-0
Wigan (b): Vinst 3-2 (dessutom tvåmålsskytt)
West Ham (h): Vinst 1-0
Blackburn (h): Vinst 2-1
Everton (b): Kryss 1-1
Chelsea (b): Förlust 3-0
Wigan (h): Vinst 1-0
Minsann, här är jag något på spåren. När Sebastian spelat hela matchen för Birmingham så har de otroligt mycket bättre vinstprocent än i de andra fallen. Sju segrar (50%), tre oavgjorda (21,43%) och fyra förluster (28,57%) på 14 matcher.
TOTALT: Ett poängsnitt på 1,71 poäng/match jämfört med det totala 1,31 poäng/match.
SLUTSATS: Killen ska spela från start och definitivt inte bli utbytt.
Några andra poänger man kan göra är att på de tolv ligamatcher där Sebastian inte har funnits med i startelvan så har Birmingham bara vunnit två. Det hade också varit bättre, rent statistiskt, att behålla honom på planen i matcherna han har blivit utbytt eftersom Birmingham har förlorat mer än vad de har vunnit på att byta ut honom. Dessutom är han en dålig inhoppare, så det är ingen idé att ha honom på bänken från start. Om det är någon som har läst hela det här inlägget så är ni en gnutta störda, förresten. Det blev bra mycket längre än vad jag hade tänkt mig, men å andra sidan så vet vi nu absolut svaret på frågan i bildtexten ovan - Sebastian Larsson ÄR bättre än sin omgivning.
Ledig efter den ofrivilliga ledigheten
Jag passade på att slappa hela helgen efter den märkliga extraveckan i England. Det var bestämt sedan långt tidigare att jag skulle vara ledig just den här helgen, men originaltanken var att jag och min flickvän skulle åka till Prag på semester. Nu var en weekendresa plötsligt det sista man ville ut på...
Från TV-soffan kunde jag dock glatt konstatera att det var två riktigt bra matcher i Premier League-lördag, samt att Simon Bank opponerade sig på ett härligt sätt mot fotbollsekonomen Stefan Szymanski, som jag och foto-Jocke ju intervjuade i förra veckan. Om ni inte har läst hans och Simon Kupers bok "Why England lose" så ska ni göra det, man håller kanske inte med om allt - men den väcker en jäkla massa tankar.
Apropå tankar, här har ni lite från helgen som gick:
* Ryan Giggs gjorde sitt första Premier League-mål på straff mot Tottenham. Det var hans 101:a PL-mål i karriären, och lustigt nog även den 101:a straffen i Premier League den här säsongen. Sen gjorde han förstås sitt 102:a PL-mål på den 102:a straffen också.
* Arsenal-Man City slutade 0-0, och det var bara fjärde gången på nästan fyra år som som en ligamatch på The Emirates slutade mållöst. De tre tidigare kom inom loppet av 29 dagar 2009...
* Innan den här säsongen hade inte Chelsea gjort sju mål i en enda Premier League-match. Nu har de gjort det tre gånger den här säsongen. De är faktiskt det första laget som lyckats med den bedriften i högstaligan sen 1962-63, då Wolves faktiskt gjorde samma sak.
* Aston Villa fick straff mot Birmingham i derbyt (tveksamt, tycker jag) och straffen gick i mål i den 83:e minuten. Jag var själv på höstderbyt på St.Andrews när Aston Villa vann med 1-0 efter sent mål av Agbonlahor (85:e min). Sena avgöranden är tydligen naturligt i Birminghamderbyn...
* Apropå straffar så var Jimmy Bullards usla försök mot Sunderland den blott andra straffen den här säsongen som gick utanför. Evertons Louis Saha är den andre som syndat från elva meter (mot Burnley tidigt i höstas).
* Darren Bent gjorde ett tidigt mål igen, och det är inget ovanligt. Det var hans sjunde ligamål som har kommit mellan minut 1-10 den här säsongen.
* Det är inte ovanligt att det blir röda kort när Sunderland och/eller Hull spelar fotboll. Varsitt rött kort i den inbördes matchen i lördags innebar Sunderlands sjunde utvisning för säsongen (flest av alla) och Hulls sjätte (delat näst flest).
* West Ham och Wigan är klara för Premier League-spel nästa säsong eftersom lagen bakom dem i tabellen helt enkelt är för dåliga. Scott Parkers avgörande 3-2-mål var för övrigt hans första ligamål på hemmaplan för klubben.
* Fredrik Stoor fick hoppa in för Fulham i den 89:e minuten mot Everton. Då stod det 1-1. När matchen var slut så stod det 2-1 till Everton på resultattavlan. Utan att veta exakt tror jag att Fredrik Stoor därmed har en ganska så dålig "poäng per minut"-statistik... En som jag tror har en bra sådan statistik är Sebastian Larsson. Ska kolla upp det nu. Återkommer.
Från TV-soffan kunde jag dock glatt konstatera att det var två riktigt bra matcher i Premier League-lördag, samt att Simon Bank opponerade sig på ett härligt sätt mot fotbollsekonomen Stefan Szymanski, som jag och foto-Jocke ju intervjuade i förra veckan. Om ni inte har läst hans och Simon Kupers bok "Why England lose" så ska ni göra det, man håller kanske inte med om allt - men den väcker en jäkla massa tankar.
Apropå tankar, här har ni lite från helgen som gick:
* Ryan Giggs gjorde sitt första Premier League-mål på straff mot Tottenham. Det var hans 101:a PL-mål i karriären, och lustigt nog även den 101:a straffen i Premier League den här säsongen. Sen gjorde han förstås sitt 102:a PL-mål på den 102:a straffen också.
* Arsenal-Man City slutade 0-0, och det var bara fjärde gången på nästan fyra år som som en ligamatch på The Emirates slutade mållöst. De tre tidigare kom inom loppet av 29 dagar 2009...
* Innan den här säsongen hade inte Chelsea gjort sju mål i en enda Premier League-match. Nu har de gjort det tre gånger den här säsongen. De är faktiskt det första laget som lyckats med den bedriften i högstaligan sen 1962-63, då Wolves faktiskt gjorde samma sak.
* Aston Villa fick straff mot Birmingham i derbyt (tveksamt, tycker jag) och straffen gick i mål i den 83:e minuten. Jag var själv på höstderbyt på St.Andrews när Aston Villa vann med 1-0 efter sent mål av Agbonlahor (85:e min). Sena avgöranden är tydligen naturligt i Birminghamderbyn...
* Apropå straffar så var Jimmy Bullards usla försök mot Sunderland den blott andra straffen den här säsongen som gick utanför. Evertons Louis Saha är den andre som syndat från elva meter (mot Burnley tidigt i höstas).
* Darren Bent gjorde ett tidigt mål igen, och det är inget ovanligt. Det var hans sjunde ligamål som har kommit mellan minut 1-10 den här säsongen.
* Det är inte ovanligt att det blir röda kort när Sunderland och/eller Hull spelar fotboll. Varsitt rött kort i den inbördes matchen i lördags innebar Sunderlands sjunde utvisning för säsongen (flest av alla) och Hulls sjätte (delat näst flest).
* West Ham och Wigan är klara för Premier League-spel nästa säsong eftersom lagen bakom dem i tabellen helt enkelt är för dåliga. Scott Parkers avgörande 3-2-mål var för övrigt hans första ligamål på hemmaplan för klubben.
* Fredrik Stoor fick hoppa in för Fulham i den 89:e minuten mot Everton. Då stod det 1-1. När matchen var slut så stod det 2-1 till Everton på resultattavlan. Utan att veta exakt tror jag att Fredrik Stoor därmed har en ganska så dålig "poäng per minut"-statistik... En som jag tror har en bra sådan statistik är Sebastian Larsson. Ska kolla upp det nu. Återkommer.
torsdag 22 april 2010
En sista reseblogg
Nu är jag och foto-Jocke bänkade i ett X2000 på väg från Malmö till Stockholm. Äntligen. Skönt att slippa skriva om möjliga och omöjliga reserutter hela tiden, nu kanske vi kan koncentrera oss på fotboll, litegrann.
"...någonstans mellan Harwich-Esbjerg...", en textrad som tidigt ratades av Christer Sandelin, Gigi Hamilton och Tommy Ekman.
Det här är inte en lagom packning om man ska tågluffa i t.ex västra Danmark.
Roten till allt det onda är alltså en vulkan, och vad ni kanske inte visste är att både jag och foto-Jocke har klättrat upp för aktiva vulkaner tidigare i våra liv. Jag i Guatemala, foto-Jocke i Indonesien. Så här såg det ut i Guatemala 2008:
Nu när jag tänker på det i efterhand så var det ingen som helst flygtrafik ovanför den här vulkanen, man såg å andra sidan ingenting som hade uppfunnits efter år 1400 under utflykten.
Nu ska jag hålla mig i Sverige i ett halvår i sträck tror jag. Eller åtminstone ett par veckor.
"...någonstans mellan Harwich-Esbjerg...", en textrad som tidigt ratades av Christer Sandelin, Gigi Hamilton och Tommy Ekman.
Det här är inte en lagom packning om man ska tågluffa i t.ex västra Danmark.Roten till allt det onda är alltså en vulkan, och vad ni kanske inte visste är att både jag och foto-Jocke har klättrat upp för aktiva vulkaner tidigare i våra liv. Jag i Guatemala, foto-Jocke i Indonesien. Så här såg det ut i Guatemala 2008:
Nu när jag tänker på det i efterhand så var det ingen som helst flygtrafik ovanför den här vulkanen, man såg å andra sidan ingenting som hade uppfunnits efter år 1400 under utflykten.Nu ska jag hålla mig i Sverige i ett halvår i sträck tror jag. Eller åtminstone ett par veckor.
onsdag 21 april 2010
Groundhopping, en resumé
Jag tänkte bara snabbt gå igenom vilka arenor jag nu har varit på. De får ett betyg också, ett betyg som inte kan förklaras mer än att det är så jag känner inför arenan i fråga.
5 - Arsenal (Highbury, nedlagd)
5 - Fulham (Craven Cottage)
5 - Newcastle (St. James' Park)
5 - Liverpool (Anfield)
4 - Man Utd (Old Trafford)
4 - Arsenal (Emirates Stadium)
4 - West Ham (Upton Park)
4 - Nya Wembley
3 - Everton (Goodison Park)
3 - Man City (City of Manchester Stadium)
3 - Aston Villa (Villa Park)
3 - Chelsea (Stamford Bridge)
3 - Blackpool (Bloomfield Road)
3 - Tottenham (White Hart Lane)
3 - Southampton (St. Mary's Stadium)
3 - Darlington (Northern Echo Darlington Arena)
2 - Millwall (The New Den)
2 - Nottingham (City Ground)
2 - West Bromwich (The Hawthorns)
2 - Portsmouth (Fratton Park)
2 - Coventry (Ricoh Arena)
2 - Wigan (DW Stadium)
2 - Watford (Vicarage Road)
2 - Notts County (Meadow Lane)
2 - Birmingham (St. Andrews)
2 - Bolton (Reebok Stadium)
2 - Charlton (The Valley)
2 - Ipswich (Portman Road)
1 - Queens PR (Loftus Road)
1 - Colchester (Layer Road, nedlagd)
Jag trodde lätt att jag var en bra bit över 30 arenor, men nu när jag räknar dem så får jag det bara till just 30. Märkligt. Dessvärre kommer det att bli 29 arenor till hösten, när Darlington inte spelar i League Two längre.
Som jag tidigare sagt - får jag skriva en önskelista som tar mig upp till 35 arenor så lyder den: Stadium of Light, Ewood Park, Britannia Stadium, Molineaux Ground, Elland Road, Bramall Lane, Hillsborough. Kanske Riverside Stadium, Selhurst Park, Deepdale och Walkers Stadium också.
5 - Arsenal (Highbury, nedlagd)
5 - Fulham (Craven Cottage)
5 - Newcastle (St. James' Park)
5 - Liverpool (Anfield)
4 - Man Utd (Old Trafford)
4 - Arsenal (Emirates Stadium)
4 - West Ham (Upton Park)
4 - Nya Wembley
3 - Everton (Goodison Park)
3 - Man City (City of Manchester Stadium)
3 - Aston Villa (Villa Park)
3 - Chelsea (Stamford Bridge)
3 - Blackpool (Bloomfield Road)
3 - Tottenham (White Hart Lane)
3 - Southampton (St. Mary's Stadium)
3 - Darlington (Northern Echo Darlington Arena)
2 - Millwall (The New Den)
2 - Nottingham (City Ground)
2 - West Bromwich (The Hawthorns)
2 - Portsmouth (Fratton Park)
2 - Coventry (Ricoh Arena)
2 - Wigan (DW Stadium)
2 - Watford (Vicarage Road)
2 - Notts County (Meadow Lane)
2 - Birmingham (St. Andrews)
2 - Bolton (Reebok Stadium)
2 - Charlton (The Valley)
2 - Ipswich (Portman Road)
1 - Queens PR (Loftus Road)
1 - Colchester (Layer Road, nedlagd)
Jag trodde lätt att jag var en bra bit över 30 arenor, men nu när jag räknar dem så får jag det bara till just 30. Märkligt. Dessvärre kommer det att bli 29 arenor till hösten, när Darlington inte spelar i League Two längre.
Som jag tidigare sagt - får jag skriva en önskelista som tar mig upp till 35 arenor så lyder den: Stadium of Light, Ewood Park, Britannia Stadium, Molineaux Ground, Elland Road, Bramall Lane, Hillsborough. Kanske Riverside Stadium, Selhurst Park, Deepdale och Walkers Stadium också.
Oväntad upplevelse
Vi hade verkligen tänkt oss ett bra besök på Loftus Road. Vi var beredda på en skitig arena med grova läktarskrik, dålig fotboll, rå men hjärtlig stämning, en öl på The Springbok innan match samt att frysa. Allt det där fick jag och foto-Jocke, men det hjälpte inte. Det fanns ett par andra saker som förstörde upplevelsen.
* Biljetten till QPR-Watford kostade £30. Det är ungefär dubbelt så mycket som den borde kosta. Vi tog förvisso alternativ "gold" för att få det mer bekvämt. Big mistake.
* Det gick inte att se det ena målet pga en pelare. Sånt handlar mer om otur och må vara hänt, men kombinerat med priset samt nästa punkt så blev det bedrövligt.
* Det gick överhuvudtaget inte att sitta ner. Våra platser, på South Africa Road, var så förbannat trånga att varken jag eller foto-Jocke fick ner benen. Okej för att jag är 195 cm lång och han är 190 cm, men det hade inte gått om man varit 180 cm heller. De enda som hade kunnat få plats där är Gianfranco Zola och Dennis Wise. Möjligen.
Så här var mina ben placerade under matchen. Den överlägset sämsta plats jag har haft på en fotbollsarena någonsin.
Här får ni ytterligare en bild av hur trångt benutrymme det var. Två snusdosors djup att få in benen på... det kanske hade varit okej om själva sitsen var stor som ett dasslock, men det var den inte. Den var stor som en grytlapp.
Nu tycker ni säkert att jag bara är en gnällig och bortskämd gubbe som inte begriper sig på charmen med Loftus Road, men så är det inte. Jag gillade allt runt omkring arenan, det var toppen fram till dess att vi fick våra platser. Bortskämd är jag inte heller, jag brukar föredra gamla, slitna League One arenor framför, t.ex The Emirates. Det här var bara för mycket. Man kan stå ut med många småfel, men när en sak blir så uppenbart fel så blir småfelen inte charmiga längre. Bara irriterande.
Jag begriper faktiskt inte hur folk har kunnat sitta där i alla år? Är QPR-fans generellt mycket, mycket kortare än andra fans?
Matchen? Den slutade 1-0 på en tveksamt dömd straff. Adel Taraabt utgick i 1:a halvlek och där försvann också det mesta av QPR:s anfallsspel.
Dock ytterligare en arena att bocka av. Jag kommer inte att återvända.
Glömde dessutom att skriva att hela South Africa Road-läktaren har fel "vinkel", vilket innebär att man inte ser de närmaste fem-tio procenten av planen. Hela sidlinjen är omöjlig att nå med blicken. Bedrövligt.
* Biljetten till QPR-Watford kostade £30. Det är ungefär dubbelt så mycket som den borde kosta. Vi tog förvisso alternativ "gold" för att få det mer bekvämt. Big mistake.
* Det gick inte att se det ena målet pga en pelare. Sånt handlar mer om otur och må vara hänt, men kombinerat med priset samt nästa punkt så blev det bedrövligt.
* Det gick överhuvudtaget inte att sitta ner. Våra platser, på South Africa Road, var så förbannat trånga att varken jag eller foto-Jocke fick ner benen. Okej för att jag är 195 cm lång och han är 190 cm, men det hade inte gått om man varit 180 cm heller. De enda som hade kunnat få plats där är Gianfranco Zola och Dennis Wise. Möjligen.
Så här var mina ben placerade under matchen. Den överlägset sämsta plats jag har haft på en fotbollsarena någonsin. 
Här får ni ytterligare en bild av hur trångt benutrymme det var. Två snusdosors djup att få in benen på... det kanske hade varit okej om själva sitsen var stor som ett dasslock, men det var den inte. Den var stor som en grytlapp.Nu tycker ni säkert att jag bara är en gnällig och bortskämd gubbe som inte begriper sig på charmen med Loftus Road, men så är det inte. Jag gillade allt runt omkring arenan, det var toppen fram till dess att vi fick våra platser. Bortskämd är jag inte heller, jag brukar föredra gamla, slitna League One arenor framför, t.ex The Emirates. Det här var bara för mycket. Man kan stå ut med många småfel, men när en sak blir så uppenbart fel så blir småfelen inte charmiga längre. Bara irriterande.
Jag begriper faktiskt inte hur folk har kunnat sitta där i alla år? Är QPR-fans generellt mycket, mycket kortare än andra fans?
Matchen? Den slutade 1-0 på en tveksamt dömd straff. Adel Taraabt utgick i 1:a halvlek och där försvann också det mesta av QPR:s anfallsspel.
Dock ytterligare en arena att bocka av. Jag kommer inte att återvända.
Glömde dessutom att skriva att hela South Africa Road-läktaren har fel "vinkel", vilket innebär att man inte ser de närmaste fem-tio procenten av planen. Hela sidlinjen är omöjlig att nå med blicken. Bedrövligt.
tisdag 20 april 2010
The Swedish Jury
...and the 12 point go to... Loftus Road!
Ni kan sluta rösta nu, det är helt klart att det blir QPR-Watford för mig och foto-Jocke ikväll. De övriga fighterna får vi väl följa via resultatrapportering i mobilerna, antar jag.
Ni vet förresten narurligtvis att de fyra som blivit framröstade som kandidater till årets spelare i Premier League (av PFA) är Wayne Rooney, Carlos Tevez, Didier Drogba och Cesc Fabregas. Rooney kommer givetvis att vinna. Däremot kanske ni inte har koll på vilka fyra som är nominerade till samma utmärkelse i den skotska ligan, och det finns - minst - två roliga saker att notera där.
1. Alla har kontrakt med samma klubb
2. En av dem är 39 år gammal
Klubben i fråga är givetvis Rangers, som har gått som tåget 2009-10. Andy Webster spelar visserligen i Dundee Utd den här säsongen, men han är utlånad från Rangers. Övriga tre är Steven Davis (gamle A.Villa- och Fulhammittfältaren), målmaskinen Kris Boyd samt, och här kommer det... David Weir!
Ni minns kanske att David Weir var för gammal för elitfotboll redan för sju-åtta år sen, men den före detta Evertonmittbacken har uppenbarligen tillräckliga kvaliteter för att vara en av de bästa spelarna i Skottland. Något säger mig att det blir svårt för Rangers att ta sig till Champions League-gruppspel.
Farbrorn i den blåa tröjan är David Weir, 39 år gammal.
Det säger förmodligen mer om den skotska ligans styrka än om David Weirs. Jag menar - herregud - det är ju som om t.ex Teddy Lucic skulle komma hem till Allsvenskan och vara bästa mittback. Eller vänta nu...
Ni kan sluta rösta nu, det är helt klart att det blir QPR-Watford för mig och foto-Jocke ikväll. De övriga fighterna får vi väl följa via resultatrapportering i mobilerna, antar jag.
Ni vet förresten narurligtvis att de fyra som blivit framröstade som kandidater till årets spelare i Premier League (av PFA) är Wayne Rooney, Carlos Tevez, Didier Drogba och Cesc Fabregas. Rooney kommer givetvis att vinna. Däremot kanske ni inte har koll på vilka fyra som är nominerade till samma utmärkelse i den skotska ligan, och det finns - minst - två roliga saker att notera där.
1. Alla har kontrakt med samma klubb
2. En av dem är 39 år gammal
Klubben i fråga är givetvis Rangers, som har gått som tåget 2009-10. Andy Webster spelar visserligen i Dundee Utd den här säsongen, men han är utlånad från Rangers. Övriga tre är Steven Davis (gamle A.Villa- och Fulhammittfältaren), målmaskinen Kris Boyd samt, och här kommer det... David Weir!
Ni minns kanske att David Weir var för gammal för elitfotboll redan för sju-åtta år sen, men den före detta Evertonmittbacken har uppenbarligen tillräckliga kvaliteter för att vara en av de bästa spelarna i Skottland. Något säger mig att det blir svårt för Rangers att ta sig till Champions League-gruppspel.
Farbrorn i den blåa tröjan är David Weir, 39 år gammal.Det säger förmodligen mer om den skotska ligans styrka än om David Weirs. Jag menar - herregud - det är ju som om t.ex Teddy Lucic skulle komma hem till Allsvenskan och vara bästa mittback. Eller vänta nu...
Dilemma
Ni kan andas ut nu. Jag kommer hem på torsdag natt. Foto-Jocke lyckades leta upp en extrainsatt färja mellan Harwich och Esbjerg, och därifrån blir det tåg via Köpenhamn och hem. Färjan avgår dock inte förrän imorgon, så vi har en kväll kvar i London, och här uppstår nu ett dilemma som jag tänkte att ni får hjälpa mig med.
Det spelas fem matcher av särskilt intresse för mig i afton, men jag kan bara se en av dem. Här kommer lite för- och nackdelar:
Helsingborgs IF - Malmö FF
FÖR: Toppmöte och derby, hur hett som helst på Olympia. Jag skulle egentligen ha jobbat på matchen, men det har ju visat sig omöjligt. Dock alltid kul att se matcher med alla ens kollegor in action.
MOT: Hur kul är det att streama en match på ett hotellrum?
Inter - Barcelona
FÖR: Ganska så uppenbart, det är en drömmatch med alla ingredienser man kan önska sig. Två av världens bästa fotbollslag, Messi, Zlatan, Eto'o, Mourinho... ja, det blir knappast bättre än så.
MOT: Alltid lite halvmeckigt att stå på en pub och titta på fotboll, även om det är trevligt ibland. Kan dock inte påstå att jag är särskilt laddad för det idag.
Djurgårdens IF - Åtvidabergs FF
FÖR: Jag håller på Djurgården, och det här är ju en match där de faktiskt har chansen att få med sig minst en poäng. Det händer inte så ofta, så det vore kul att se.
MOT: Återigen det här med att streama en match på ett hotellrum, plus det jobbiga i att Åtvidaberg garanterat gör sitt första Allsvenska mål för säsongen.
Queens PR - Watford
FÖR: Jag har aldrig varit på Loftus Road, och lustigt nog så var det den här matchen vi skulle ha gått på senast vi var i London, men då blev den inställd p.g.a vattensjuk plan. Nu är flygen inställda, vi är fast i staden, och vips dyker matchen upp igen. Det känns som att det är meningen att vi ska se den. Alltid kul med livefotboll, och kul med en ny arena.
MOT: Känslan av att man sitter på Loftus Road och tittar på Championshipfotboll samtidigt som det är semifinal i Champions League på TV, plus bra matcher i Allsvenskan.
Hammarby IF - GIF Sundsvall
FÖR: Foto-Jocke vill verkligen se den.
MOT: Precis allt annat.
Ska man se fotboll på TV ska man se det på en TV som ser ut som en fotboll, uppenbarligen.
Kom inte med en massa abrovinker i stil med "...första halvlek DIF-ÅFF, sen kolla slutet på HIF-MFF och så går ni ner i hotellpuben och kollar CL-semin sen. Vi vill bara se en match. Nu röstar ni i kommentatorsfältet fram till 18.00, så gör vi som ni röstar sen.
Det spelas fem matcher av särskilt intresse för mig i afton, men jag kan bara se en av dem. Här kommer lite för- och nackdelar:
Helsingborgs IF - Malmö FF
FÖR: Toppmöte och derby, hur hett som helst på Olympia. Jag skulle egentligen ha jobbat på matchen, men det har ju visat sig omöjligt. Dock alltid kul att se matcher med alla ens kollegor in action.
MOT: Hur kul är det att streama en match på ett hotellrum?
Inter - Barcelona
FÖR: Ganska så uppenbart, det är en drömmatch med alla ingredienser man kan önska sig. Två av världens bästa fotbollslag, Messi, Zlatan, Eto'o, Mourinho... ja, det blir knappast bättre än så.
MOT: Alltid lite halvmeckigt att stå på en pub och titta på fotboll, även om det är trevligt ibland. Kan dock inte påstå att jag är särskilt laddad för det idag.
Djurgårdens IF - Åtvidabergs FF
FÖR: Jag håller på Djurgården, och det här är ju en match där de faktiskt har chansen att få med sig minst en poäng. Det händer inte så ofta, så det vore kul att se.
MOT: Återigen det här med att streama en match på ett hotellrum, plus det jobbiga i att Åtvidaberg garanterat gör sitt första Allsvenska mål för säsongen.
Queens PR - Watford
FÖR: Jag har aldrig varit på Loftus Road, och lustigt nog så var det den här matchen vi skulle ha gått på senast vi var i London, men då blev den inställd p.g.a vattensjuk plan. Nu är flygen inställda, vi är fast i staden, och vips dyker matchen upp igen. Det känns som att det är meningen att vi ska se den. Alltid kul med livefotboll, och kul med en ny arena.
MOT: Känslan av att man sitter på Loftus Road och tittar på Championshipfotboll samtidigt som det är semifinal i Champions League på TV, plus bra matcher i Allsvenskan.
Hammarby IF - GIF Sundsvall
FÖR: Foto-Jocke vill verkligen se den.
MOT: Precis allt annat.
Ska man se fotboll på TV ska man se det på en TV som ser ut som en fotboll, uppenbarligen.Kom inte med en massa abrovinker i stil med "...första halvlek DIF-ÅFF, sen kolla slutet på HIF-MFF och så går ni ner i hotellpuben och kollar CL-semin sen. Vi vill bara se en match. Nu röstar ni i kommentatorsfältet fram till 18.00, så gör vi som ni röstar sen.
måndag 19 april 2010
Stuck in a moment that you can't get out of
Hur man än beter sig så verkar det mer eller mindre vara omöjligt att lämna den här ön. Vi har en enorm packning med oss, vilket gör oss något mindre mobila än andra, och vad man än försöker med; båtar, tåg och bilar, så går det inte.
Nu är vi tillbaka i London, och det mesta lutar åt att vi helt enkelt får vänta ut askmolnet. Egentligen går det ingen nöd på oss, men jag saknar förstås min son något enormt, och eftersom min sambo inte heller är hemma (hon sitter fast i Rom) så känns det inte alls bra. Tur att det finns farföräldrar som hjälper till.
För att pigga upp sig själv kan man gå på fotboll, och det var ju exakt vad vi gjorde igår. Här har ni ett par bildbevis på detta:
Grymt bra platser i pressboxen, och lite roligt att få sitta precis framför Robbie Savage. Jag försökte ta ett "smygfoto" på honom, men misslyckades.
På City of Manchester Stadium i lördags bjöd pressrummet på Full English Breakfast eller stek med sås och potatis. Öl, vin och allt möjligt att dricka erbjöds. På DW Stadium fick man vattnig grönsakssoppa i plastmugg att äta, och Nescafé (vidrigt) att dricka. Det är skillnad på Premier League-klubbar och Premier League-klubbar... men va fan, det var ju gratis.
Ni behöver inte kommentera minen jag gör, jag vete fan vad det är som händer. Dock vill jag konstatera två saker.
1. DW-loggan är katastrofalt ful.
2. Området runt DW Stadium är mardrömslikt tråkigt.
Så här gjorde Arsene Wenger ganska många gånger mot Wigan. Hans klassiska gester i riktning mot domaren Lee Mason fick dock en vändning när nästan alla bakom Arsenalbänken började ställa sig upp och göra likadant. Efter 3-4 Wengergester på kort tid råkade han titta upp på läktaren och såg då sisådär 500 blekfeta britter stå och härma honom. Han kunde inte låta bli att le...
Nu svenskpuben Harcourt Arms för lite hockeyfinal. Man måste göra det bästa av alla situationer.
Nu är vi tillbaka i London, och det mesta lutar åt att vi helt enkelt får vänta ut askmolnet. Egentligen går det ingen nöd på oss, men jag saknar förstås min son något enormt, och eftersom min sambo inte heller är hemma (hon sitter fast i Rom) så känns det inte alls bra. Tur att det finns farföräldrar som hjälper till.
För att pigga upp sig själv kan man gå på fotboll, och det var ju exakt vad vi gjorde igår. Här har ni ett par bildbevis på detta:
Grymt bra platser i pressboxen, och lite roligt att få sitta precis framför Robbie Savage. Jag försökte ta ett "smygfoto" på honom, men misslyckades.
På City of Manchester Stadium i lördags bjöd pressrummet på Full English Breakfast eller stek med sås och potatis. Öl, vin och allt möjligt att dricka erbjöds. På DW Stadium fick man vattnig grönsakssoppa i plastmugg att äta, och Nescafé (vidrigt) att dricka. Det är skillnad på Premier League-klubbar och Premier League-klubbar... men va fan, det var ju gratis.
Ni behöver inte kommentera minen jag gör, jag vete fan vad det är som händer. Dock vill jag konstatera två saker. 1. DW-loggan är katastrofalt ful.
2. Området runt DW Stadium är mardrömslikt tråkigt.
Så här gjorde Arsene Wenger ganska många gånger mot Wigan. Hans klassiska gester i riktning mot domaren Lee Mason fick dock en vändning när nästan alla bakom Arsenalbänken började ställa sig upp och göra likadant. Efter 3-4 Wengergester på kort tid råkade han titta upp på läktaren och såg då sisådär 500 blekfeta britter stå och härma honom. Han kunde inte låta bli att le...Nu svenskpuben Harcourt Arms för lite hockeyfinal. Man måste göra det bästa av alla situationer.
Ett steg bak och två steg fram
Jag och foto-Jocke tittar trängtande mot nordost, alltså hemåt, innan vi strax sätter oss på tåget söderut till London. Efter det hoppas vi kunna åka tåg till Bryssel (men det har varit smockfullt de senaste dagarna), och sen via Köln, Hamburg och Köpenhamn innan vi kan börja skönja våra hem, ljuva hem.
Hade egentligen tänkt skriva mer om den synnerligen underhållande matchen vi var på igår, Wigan-Arsenal, men det tar vi senare. Istället tänker jag berätta om ett SMS jag fick av foto-Jocke imorse.
Vi hade avtalat tid för frukost 08.00, och klockan var väl 08.10 när jag fick SMS:et. Det stod "Cantona i repan".
Jag förstod direkt humorn och piken. Jag var försenad och det där var foto-Jockes sätt att få mig att snabba på ner till receptionen. Jag var ganska snabbt iväg, och kom ner till hotellreceptionen på någon minut eller två. Då insåg jag att det var sant. Där stod han. Cantona.
Han såg lite äldre och smalare ut än väntat, och de gråa håren i skägget blir inte färre, men vad spelar det för roll.
Hade egentligen tänkt skriva mer om den synnerligen underhållande matchen vi var på igår, Wigan-Arsenal, men det tar vi senare. Istället tänker jag berätta om ett SMS jag fick av foto-Jocke imorse.
Vi hade avtalat tid för frukost 08.00, och klockan var väl 08.10 när jag fick SMS:et. Det stod "Cantona i repan".
Jag förstod direkt humorn och piken. Jag var försenad och det där var foto-Jockes sätt att få mig att snabba på ner till receptionen. Jag var ganska snabbt iväg, och kom ner till hotellreceptionen på någon minut eller två. Då insåg jag att det var sant. Där stod han. Cantona.
Han såg lite äldre och smalare ut än väntat, och de gråa håren i skägget blir inte färre, men vad spelar det för roll.
söndag 18 april 2010
På plats
DW Stadium, fantastiska platser på pressläktaren, precis framför Robbie Savage (som jobbar för radio). Funderar på att berätta för honom vad Nils-Eric Johansson gav honom för omdöme i Rule Britannia...
Bilder kommer sen, min iPhone klarar tydligen inte av denna uppgift idag. Insidan av DW Stadium är bättre än sitt dåliga rykte. Utsidan av DW Stadium är precis lika dålig som sitt dåliga rykte. Om inte värre.
Bilder kommer sen, min iPhone klarar tydligen inte av denna uppgift idag. Insidan av DW Stadium är bättre än sitt dåliga rykte. Utsidan av DW Stadium är precis lika dålig som sitt dåliga rykte. Om inte värre.
Nu räcker det
Okej, hela den här grejen med askmolnet känns passé och "så 2009" nu. Dags att börja flyga lite och ta hem människor som sitter fast ute i olika delar av Europa, till exempel mig.
Har kollat alla möjliga alternativ, men de flesta tar 36 timmar eller mer. Lika bra att vänta, känns det som. Tänk att England - som ligger så nära - kunde ligga så långt borta.
Jag och foto-Jocke tröstar oss med fotboll, och gårdagens Manchesterderby följs idag upp med Wigan-Arsenal. DW Stadium-debut för oss båda. Visst är det kul att gå på match och se nya arenor, men som jag skriver redan i rubriken så räcker det nu. Till slut vill man hem, och när en femdagarsresa blir tio dagar känns det lite väl långt. Min son har väl hunnit ta studenten tills jag kommer hem (han var två år och två månader när jag åkte).
City-United var inte en särskilt rolig historia igår. En riktigt dålig match, faktiskt - men jäklar vad den vaknade till liv mot slutet, och just i slutsekunderna av tilläggstiden var det förstås mer eller mindre makalöst att Paul Scholes fick nicka in 0-1. Man Utd avgjorde alltså de två ligaderbyna med uddamålssegrar efter klockslagen 95:28 samt 92:42. Flyt säger en del, men även att det är typiskt Man Utd - och om man ofta har sånt flyt så ligger det någonting bakom det.
Här sitter jag och jobbar.
Eller jobbar och jobbar, jag sitter och pratar fotboll med Petter Johansson över en telefonlinje.
Så här högt upp satt jag och kommenterade matchen - det är ett under att man ser en enda spelare där uppifrån, målet på den där sidan var det som Scholes nickade in 0-1 i.
Mer från gårdagen:
* Tottenham ser ut att vara ett lag för Champions League, inte bara om man tittar på tabellen utan även spelmässigt. John Terry fick uppleva att 3-4 ackumulerade tveksamma handssituationer under en säsong till slut blir en straff, sen fick han även uppleva ett rött kort som han själv hade kunnat undvika. Gareth Bale ser ut att kunna bli den nye Ryan Giggs, och Heurelho Gomes är plötsligt den världsmålvakt han definitivt inte var i början av sin Spurskarriär.
* I matchen mellan Fulham och Wolves var det bara ett enda skott på mål på 90 minuter plus tillägg. Pengarna tillbaka! Eller förresten, ge publiken skadestånd!
* Nu har förresten Man Citys Wayne Bridge slagit exakt 42 inlägg i ligan den här säsongen. Exakt NOLL av dem har hittat en medspelare.
* Tim Cahill har gjort sju nickmål den här säsongen, flest av alla i Premier League (Rooney, K.Jones och Crouch har fem var). Kul för Cahill att få göra mål med foten igår också.
* Burnley och Hull hade behövt vinna igår, Burnley torskade och Hull kryssade. Nu är de, med 99,9% säkerhet, klara för nedflyttning.
* Att Bolton skulle vända 1-0-underläge till seger på matchens sex sista minuter borta mot Stoke hade jag inte satsat många öre på, men tack vare Matthew Taylor och en hoppande frisparksmur så blev det så. Alltid kul att se spelare lägga bollen under muren.
* Darren Bent har gjort 23 ligamål nu. Om man kollar på de andra i skytteligatoppen så spelar de för toppklubbar - Rooney (26), Drogba (25), Tevez (22), Defoe, Lampard och Torres (18) och Fabregas (15) och så vidare. Darren Bent spelar i Sunderland. Det gör hans prestation något större än de andras. Hans lagkamrat och anfallskollega Frazier Campbell gjorde förresten inte ett enda mål på sina 20 första ligamatcher för Sunderland, nu har han gjort fyra på de sju senaste.
Har kollat alla möjliga alternativ, men de flesta tar 36 timmar eller mer. Lika bra att vänta, känns det som. Tänk att England - som ligger så nära - kunde ligga så långt borta.
Jag och foto-Jocke tröstar oss med fotboll, och gårdagens Manchesterderby följs idag upp med Wigan-Arsenal. DW Stadium-debut för oss båda. Visst är det kul att gå på match och se nya arenor, men som jag skriver redan i rubriken så räcker det nu. Till slut vill man hem, och när en femdagarsresa blir tio dagar känns det lite väl långt. Min son har väl hunnit ta studenten tills jag kommer hem (han var två år och två månader när jag åkte).
City-United var inte en särskilt rolig historia igår. En riktigt dålig match, faktiskt - men jäklar vad den vaknade till liv mot slutet, och just i slutsekunderna av tilläggstiden var det förstås mer eller mindre makalöst att Paul Scholes fick nicka in 0-1. Man Utd avgjorde alltså de två ligaderbyna med uddamålssegrar efter klockslagen 95:28 samt 92:42. Flyt säger en del, men även att det är typiskt Man Utd - och om man ofta har sånt flyt så ligger det någonting bakom det.
Här sitter jag och jobbar.
Eller jobbar och jobbar, jag sitter och pratar fotboll med Petter Johansson över en telefonlinje.
Så här högt upp satt jag och kommenterade matchen - det är ett under att man ser en enda spelare där uppifrån, målet på den där sidan var det som Scholes nickade in 0-1 i.Mer från gårdagen:
* Tottenham ser ut att vara ett lag för Champions League, inte bara om man tittar på tabellen utan även spelmässigt. John Terry fick uppleva att 3-4 ackumulerade tveksamma handssituationer under en säsong till slut blir en straff, sen fick han även uppleva ett rött kort som han själv hade kunnat undvika. Gareth Bale ser ut att kunna bli den nye Ryan Giggs, och Heurelho Gomes är plötsligt den världsmålvakt han definitivt inte var i början av sin Spurskarriär.
* I matchen mellan Fulham och Wolves var det bara ett enda skott på mål på 90 minuter plus tillägg. Pengarna tillbaka! Eller förresten, ge publiken skadestånd!
* Nu har förresten Man Citys Wayne Bridge slagit exakt 42 inlägg i ligan den här säsongen. Exakt NOLL av dem har hittat en medspelare.
* Tim Cahill har gjort sju nickmål den här säsongen, flest av alla i Premier League (Rooney, K.Jones och Crouch har fem var). Kul för Cahill att få göra mål med foten igår också.
* Burnley och Hull hade behövt vinna igår, Burnley torskade och Hull kryssade. Nu är de, med 99,9% säkerhet, klara för nedflyttning.
* Att Bolton skulle vända 1-0-underläge till seger på matchens sex sista minuter borta mot Stoke hade jag inte satsat många öre på, men tack vare Matthew Taylor och en hoppande frisparksmur så blev det så. Alltid kul att se spelare lägga bollen under muren.
* Darren Bent har gjort 23 ligamål nu. Om man kollar på de andra i skytteligatoppen så spelar de för toppklubbar - Rooney (26), Drogba (25), Tevez (22), Defoe, Lampard och Torres (18) och Fabregas (15) och så vidare. Darren Bent spelar i Sunderland. Det gör hans prestation något större än de andras. Hans lagkamrat och anfallskollega Frazier Campbell gjorde förresten inte ett enda mål på sina 20 första ligamatcher för Sunderland, nu har han gjort fyra på de sju senaste.
fredag 16 april 2010
Askmolnet anfaller
Jag vet inte hur ni har det hemma i Sverige, men det här askmolnet är inte särsilt visuellt skrämmande. Så här ser det t.ex. ut från ett caféfönster på Deansgate just nu:
Är det möjligen så att det är ett lätt sommarmoln vi ser, eller är det ett isländskt askmoln? Jag gissar på det tidigare alternativet.
Solen tränger igenom askmolnet med nöd och näppe. Gårdagens eftermiddagsaktivitet för foto-Jocke ser ni här. Själv satt jag och skrev manus på hotellrummet. Jag lovar.
Är det möjligen så att det är ett lätt sommarmoln vi ser, eller är det ett isländskt askmoln? Jag gissar på det tidigare alternativet.
Solen tränger igenom askmolnet med nöd och näppe. Gårdagens eftermiddagsaktivitet för foto-Jocke ser ni här. Själv satt jag och skrev manus på hotellrummet. Jag lovar.
Robinson Crusoe
Okej, det är inte en öde ö, foto-Jocke är till mer nytta än Fredag och det finns lite mer att göra här imorrn vid 12.45-snåret än vad den gode Robinson hade under vistelsen på sin ö - men ändå. Vi är strandsatta.
Egentligen skulle vi ha landat hemma på Arlanda, lugnt och tryggt och fint precis som vanligt, torsdag lunch. Nu verkar det bli lördag kväll istället. Jag har precis satt mig för att börja förbereda Manchesterderbyt, som jag får ta och kommentera på plats istället för att stå och hänga i PL-lördagstudion. Grymt roligt eftersom jag har varit på Londonderbyn (många olika varianter), Birminghamderby samt Merseysidederby - men aldrig ett Manchesterderby. Känns helt rätt att vulkanaskans färdriktning gjorde så att det blev så här.
Dock lider jag med min alltid lika sympatiska kollega Stefan Klemetz, som egentligen var den som skulle kommentera matchen. Det skulle vara hans första match på plats i England som kommentator (han har gjort hundratals off tube), men blir det vulkanutbrott så blir det.
Tidningarna här i Manchester är fetare än vanligt idag. Dels får askmolnet hysteriskt mycket uppmärksamhet, dels har det - för första gången(!) - varit en TV-sänd partiledardebatt mellan de engelska premiärministerkandidaterna. Ändå finns det en sak som får fler sidor och spaltmeter.
Manchester City - Manchester Utd.
Det är Tevezsuccé och det är Rooneysuccé, det är titelstrid och det är Champions League-plats, det är Manciniavstängning och Sir Alex-taktikmissar, det är Berbatov- och Santa Cruz-fiaskon, det är Glazerfamilj och Abu Dhabi United Group, det är Denis Irwin vs Shaun Goater på expertsidorna. Det är, förstås, helt bisarrt.
Haussen är så stor att matchen egentligen bara kan bli en besvikelse, men de tidigare mötena den här säsongen har bjudit på ganska så... ska vi säga "hyfsad"... underhållning. Det kommer att bli briljant.
Egentligen skulle vi ha landat hemma på Arlanda, lugnt och tryggt och fint precis som vanligt, torsdag lunch. Nu verkar det bli lördag kväll istället. Jag har precis satt mig för att börja förbereda Manchesterderbyt, som jag får ta och kommentera på plats istället för att stå och hänga i PL-lördagstudion. Grymt roligt eftersom jag har varit på Londonderbyn (många olika varianter), Birminghamderby samt Merseysidederby - men aldrig ett Manchesterderby. Känns helt rätt att vulkanaskans färdriktning gjorde så att det blev så här.
Dock lider jag med min alltid lika sympatiska kollega Stefan Klemetz, som egentligen var den som skulle kommentera matchen. Det skulle vara hans första match på plats i England som kommentator (han har gjort hundratals off tube), men blir det vulkanutbrott så blir det.
Tidningarna här i Manchester är fetare än vanligt idag. Dels får askmolnet hysteriskt mycket uppmärksamhet, dels har det - för första gången(!) - varit en TV-sänd partiledardebatt mellan de engelska premiärministerkandidaterna. Ändå finns det en sak som får fler sidor och spaltmeter.
Manchester City - Manchester Utd.
Det är Tevezsuccé och det är Rooneysuccé, det är titelstrid och det är Champions League-plats, det är Manciniavstängning och Sir Alex-taktikmissar, det är Berbatov- och Santa Cruz-fiaskon, det är Glazerfamilj och Abu Dhabi United Group, det är Denis Irwin vs Shaun Goater på expertsidorna. Det är, förstås, helt bisarrt.
Haussen är så stor att matchen egentligen bara kan bli en besvikelse, men de tidigare mötena den här säsongen har bjudit på ganska så... ska vi säga "hyfsad"... underhållning. Det kommer att bli briljant.
torsdag 15 april 2010
Någon där uppe...
...vill tydligen ha mig kvar här i England. Min och foto-Jockes sista reportageresa har blivit förlängd med 36 timmar, på grund av det här askmolnet som tagit sig från det isländska vulkanutbrottet till det brittiska luftrummet. Inga plan lämnar ön idag, kanske inte heller imorrn.
Förutom alla uppenbara problem som uppstår (dagishämtningar, o.s.v) så finns det en sak som är värre än alla andra. Snuset är slut.
Har vi riktig otur får vi vara här till lördag kväll. Å andra sidan hinner vi med Man City-Man Utd då...
Förutom alla uppenbara problem som uppstår (dagishämtningar, o.s.v) så finns det en sak som är värre än alla andra. Snuset är slut.
Har vi riktig otur får vi vara här till lördag kväll. Å andra sidan hinner vi med Man City-Man Utd då...
onsdag 14 april 2010
Grym veckoomgång
Det spelas inte full omgång nu under tisdag och onsdag, men satan i gatan vilka vktiga matcher det är.
Igår såg vi, troligtvis, det slutgiltiga guldrycket av Chelsea när de slog nedflyttningshotade Bolton med 1-0, tack vare Nicolas Anelka och det faktum att domaren Lee Probert avskaffade handsregeln i Chelseas straffområde...
Ikväll ser vi minst lika nedflyttningshotade Wigan ta emot ett Portsmouth som nu kommer att genrepa inför FA-cupfinalen i de kvarvarande omgångarna.
Dessutom är det derby här i London, där jag sitter och skriver just nu, mellan Tottenham och Arsenal. Den gäller också en jäkla massa i tabellen, förutom den vanliga äran.
...och förutom de matcherna spelar också Aston Villa hemma mot Everton, en match som gäller Europaplatser. Det är den jag och foto-Jocke ska gå på, och det ska förstås bli roligt. Vi ska bara till Cheltenham först för att prata med The Guardians "Birminghamkorre" om varför lagen därifrån aldrig lyckas lika bra som Manchesterklubbarna och Liverpoolklubbarna, trots att det bevisligen bor fler människor i Birmingham.
Onsdagsnöje i Birmingham.
Igår var vi iväg och pratade fotbollsekonomi med den mycket duktige och erkände fotbollsekonomen Stefan Szymanski, som ju skrivit den riktigt intressanta "Why England lose" tillsammans med Simon Kuper. Den ska ni läsa om ni inte redan har gjort det. Intervjun kommer också den i något av de program vi har kvar den här säsongen, det är inte så många kvar att vinka på nu. Det blir en jäkla massa reportage och intervjuer framöver, helt enkelt.
Förutom de uppenbara sakerna så kommer jag även att sakna en grej här i England. Frukostarna. När jag började åka hit för att göra reportage 2003 så hette fotografen Stefan Noreklev (även han ett briljant resesällskap), och jag minns tydligt att jag sa att jag aldrig skulle kunna äta såna där gråa korvar, vita bönor och hash brownies till frukost. Stefan sa lugnt: "Vänta du bara, om ett par år så älskar du det - och det är först då du är Englandsreporter på riktigt."
Well, imorse såg det ut så här på frukostbordet. Briljant!
Plockar dock fortfarande bort bacon, någon jävla måtta får det vara.
Igår såg vi, troligtvis, det slutgiltiga guldrycket av Chelsea när de slog nedflyttningshotade Bolton med 1-0, tack vare Nicolas Anelka och det faktum att domaren Lee Probert avskaffade handsregeln i Chelseas straffområde...
Ikväll ser vi minst lika nedflyttningshotade Wigan ta emot ett Portsmouth som nu kommer att genrepa inför FA-cupfinalen i de kvarvarande omgångarna.
Dessutom är det derby här i London, där jag sitter och skriver just nu, mellan Tottenham och Arsenal. Den gäller också en jäkla massa i tabellen, förutom den vanliga äran.
...och förutom de matcherna spelar också Aston Villa hemma mot Everton, en match som gäller Europaplatser. Det är den jag och foto-Jocke ska gå på, och det ska förstås bli roligt. Vi ska bara till Cheltenham först för att prata med The Guardians "Birminghamkorre" om varför lagen därifrån aldrig lyckas lika bra som Manchesterklubbarna och Liverpoolklubbarna, trots att det bevisligen bor fler människor i Birmingham.
Onsdagsnöje i Birmingham.Igår var vi iväg och pratade fotbollsekonomi med den mycket duktige och erkände fotbollsekonomen Stefan Szymanski, som ju skrivit den riktigt intressanta "Why England lose" tillsammans med Simon Kuper. Den ska ni läsa om ni inte redan har gjort det. Intervjun kommer också den i något av de program vi har kvar den här säsongen, det är inte så många kvar att vinka på nu. Det blir en jäkla massa reportage och intervjuer framöver, helt enkelt.
Förutom de uppenbara sakerna så kommer jag även att sakna en grej här i England. Frukostarna. När jag började åka hit för att göra reportage 2003 så hette fotografen Stefan Noreklev (även han ett briljant resesällskap), och jag minns tydligt att jag sa att jag aldrig skulle kunna äta såna där gråa korvar, vita bönor och hash brownies till frukost. Stefan sa lugnt: "Vänta du bara, om ett par år så älskar du det - och det är först då du är Englandsreporter på riktigt."
Well, imorse såg det ut så här på frukostbordet. Briljant!
Plockar dock fortfarande bort bacon, någon jävla måtta får det vara.
måndag 12 april 2010
Musik och fotboll hör inte längre ihop
England kommer inte att ha någon officiell VM-låt i år, något de har haft vid varje VM-turnering de har varit med i sen 1966. Förra gången försökte Embrace med den sällsynt tama "World at your feet", men den blev - fullt förståeligt - ingen succé.
Innan det slängde Ant & Dec 2002 ur sig "We're on the ball", och det vänligaste man kan säga om den är väl att... äh, jag har faktiskt inget snällt att säga om den heller. Den suger.
1998 så fick Spice Girls förtroendet att göra VM-låten tillsammans med Ian McCulloch (Echo & The Bunnymen), och den hette "On top of the world", och det blev inte heller någon succé.
1994 var ett bra år för engelsk musik, för då slapp de göra en VM-låt. De var ju inte med då.
Fyra år tidigare hade uppdraget gått till New Order, som snickrade ihop "World in motion", och det gjorde de helt rätt i. Den är klart bättre än alla de senare VM-försöken. Dessutom inleds den ju med de bevingade orden "They think it's all over - it is now".
Bäst av alla är dock, som jag tidigare konstaterat här, den engelska EM-låten till hemma-EM 1996. "Three lions" av Baddiel & Skinner och The Lightning Seeds har samma status i England som "In med bollen i mål" av Markoolio har i Sverige, fast på ett bra sätt.
Just Markoolio måste ju ha varit den som blev mest besviken över att Sverige missade VM, förresten. Där försvann ju ytterligare en säker inkomstkälla för honom.
Hur som helst så tycker en del här i England att det är tråkigt att det inte blir någon VM-låt, och hör och häpna - men en massa kommentatorer från olika TV- och radiobolag har gått ihop och skapat en låt, som de hoppas ska bli "inofficiell VM-låt". Den heter "Let's hear it England", och det är inte vilka gubbar som helst som är med - Martin Tyler, Jon Champion, Clive Tyldesley, Steve Wilson m.fl. har ställt upp. Erkänn att ni tycker att detta är något vi måste kopiera till nästa mästerskap som Sverige är med i! Tänk er en hymn framförd av mig, Lasse Granqvist, Ola Wenström, Patrik Ekwall och de andra. Det kan inte bli dåligt.
Innan det slängde Ant & Dec 2002 ur sig "We're on the ball", och det vänligaste man kan säga om den är väl att... äh, jag har faktiskt inget snällt att säga om den heller. Den suger.
1998 så fick Spice Girls förtroendet att göra VM-låten tillsammans med Ian McCulloch (Echo & The Bunnymen), och den hette "On top of the world", och det blev inte heller någon succé.
1994 var ett bra år för engelsk musik, för då slapp de göra en VM-låt. De var ju inte med då.
Fyra år tidigare hade uppdraget gått till New Order, som snickrade ihop "World in motion", och det gjorde de helt rätt i. Den är klart bättre än alla de senare VM-försöken. Dessutom inleds den ju med de bevingade orden "They think it's all over - it is now".
Bäst av alla är dock, som jag tidigare konstaterat här, den engelska EM-låten till hemma-EM 1996. "Three lions" av Baddiel & Skinner och The Lightning Seeds har samma status i England som "In med bollen i mål" av Markoolio har i Sverige, fast på ett bra sätt.
Just Markoolio måste ju ha varit den som blev mest besviken över att Sverige missade VM, förresten. Där försvann ju ytterligare en säker inkomstkälla för honom.
Hur som helst så tycker en del här i England att det är tråkigt att det inte blir någon VM-låt, och hör och häpna - men en massa kommentatorer från olika TV- och radiobolag har gått ihop och skapat en låt, som de hoppas ska bli "inofficiell VM-låt". Den heter "Let's hear it England", och det är inte vilka gubbar som helst som är med - Martin Tyler, Jon Champion, Clive Tyldesley, Steve Wilson m.fl. har ställt upp. Erkänn att ni tycker att detta är något vi måste kopiera till nästa mästerskap som Sverige är med i! Tänk er en hymn framförd av mig, Lasse Granqvist, Ola Wenström, Patrik Ekwall och de andra. Det kan inte bli dåligt.
Bortglömd tävling
Vissa kanske minns att jag anordnade en högst spontan tävling om den där Rule Britannia-tröjan som alla gäster signerade. Frågan gällde hur många gäster som vi hann med i programserien, och svaret var 21. Här har ni dem:
David Fjäll x 2
Erik Niva x 2
Henrik Ystén x 2
Kenny Pavey
Frederic Pavlidis
Simon Bank
Johan Orrenius
Kalle Karlsson
Olof Lundh
Patrick Walker
Johan Mjällby
Mats Olsson
Alexander Axén
Peter Gerhardsson
Richard Henriksson
Daniel Kristiansson
Emelie Öhlander
Marcus Allbäck
Nils-Eric Johansson
Steve Galloway
David Wilson
I mina ögon en helt fantastisk gästlista. Tråkigt nog lär det inte bli några fler Rule Britannia, åtminstone inte de närmaste tre åren, men vi får helt enkelt vårda minnet av det som var ett för jäkla roligt program att göra.
Människan som mailade in svaret "21" heter Jesper Hedlund och han bor i Garphyttan, av alla ställen man kan bo på. Grattis, Jesper - tröjan är skickad i posten.
David Fjäll x 2
Erik Niva x 2
Henrik Ystén x 2
Kenny Pavey
Frederic Pavlidis
Simon Bank
Johan Orrenius
Kalle Karlsson
Olof Lundh
Patrick Walker
Johan Mjällby
Mats Olsson
Alexander Axén
Peter Gerhardsson
Richard Henriksson
Daniel Kristiansson
Emelie Öhlander
Marcus Allbäck
Nils-Eric Johansson
Steve Galloway
David Wilson
I mina ögon en helt fantastisk gästlista. Tråkigt nog lär det inte bli några fler Rule Britannia, åtminstone inte de närmaste tre åren, men vi får helt enkelt vårda minnet av det som var ett för jäkla roligt program att göra.
Människan som mailade in svaret "21" heter Jesper Hedlund och han bor i Garphyttan, av alla ställen man kan bo på. Grattis, Jesper - tröjan är skickad i posten.
Birmingham, en måndag
Efter gårdagens besök på Sunday League-"arenan" Risley Lane utanför Derby så kan man konstatera ett par saker.
1. Mitt gamla Division 7-lag SUS hade slagit både Soldiers&Sailors FC och West Hammam FC med minst 25-0.
2. Gräsmattan på Risley Lane var bättre än på samtliga de Allsvenska arenor som har riktigt gräs.
Vi var där för att filma domaren, som alltså är lite "till åren kommen", som det brukar heta. Reportaget visas i Supersöndag nu till helgen. Mys-pys-gemytligt, kan det kategoriseras som.
Efter detta tog jag och foto-Jocke snabba steg till närmaste pub för att kunna avnjuta lite fotboll. Blackburn-Man Utd var inte någon underhållande 0-0-historia, men det var däremot Tottenham-Portsmouth. Inga mål efter full tid, men det kryllade av målchanser mest hela tiden, och på något sätt så låg ett Portsmouthmål i luften mest hela tiden trots att Tottenham förde spelet. Grymt skojig match, och naturligtvis fantastiskt starkt av Portsmouth att kunna mobilisera styrkorna på det viset mindre än 24 timmar efter att de definitivt blivit klara för nedflyttning.
Birmingham är inte en av mina topp tio-städer i England. Själva centrum är fem-sex shoppingcentra som byggts ihop till en enda gigantisk affärsgalleria, och det enda stället som är lite mysigt är bakom Broad Street, där det är fint nere vid kanalerna. Dock verkar de ha lite humor i stadsplaneringen, eller vad sägs om följande val av gatunamn:
1. Mitt gamla Division 7-lag SUS hade slagit både Soldiers&Sailors FC och West Hammam FC med minst 25-0.
2. Gräsmattan på Risley Lane var bättre än på samtliga de Allsvenska arenor som har riktigt gräs.
Vi var där för att filma domaren, som alltså är lite "till åren kommen", som det brukar heta. Reportaget visas i Supersöndag nu till helgen. Mys-pys-gemytligt, kan det kategoriseras som.
Efter detta tog jag och foto-Jocke snabba steg till närmaste pub för att kunna avnjuta lite fotboll. Blackburn-Man Utd var inte någon underhållande 0-0-historia, men det var däremot Tottenham-Portsmouth. Inga mål efter full tid, men det kryllade av målchanser mest hela tiden, och på något sätt så låg ett Portsmouthmål i luften mest hela tiden trots att Tottenham förde spelet. Grymt skojig match, och naturligtvis fantastiskt starkt av Portsmouth att kunna mobilisera styrkorna på det viset mindre än 24 timmar efter att de definitivt blivit klara för nedflyttning.
Birmingham är inte en av mina topp tio-städer i England. Själva centrum är fem-sex shoppingcentra som byggts ihop till en enda gigantisk affärsgalleria, och det enda stället som är lite mysigt är bakom Broad Street, där det är fint nere vid kanalerna. Dock verkar de ha lite humor i stadsplaneringen, eller vad sägs om följande val av gatunamn:
söndag 11 april 2010
Uppe innan folk gått och lagt sig
03.50 - där har ni sifferkombinationen som fick min väckarklocka att gå igång denna söndagsmorgon. Hade ju knappt gått och lagt mig efter det oväntat tama "El clàsico" som slutade vid midnatt.
Det var mer dramatik i Premier League-lördagsstudion igår, när Simon Soltan-Zadeh tog hem PL-utmaningen. Han var grymt snabb och besegrade Joakim Strömbäck med 5-1 i finalen. En resa för två till valfri Premier League-match blev belöningen, och Simon valde Man Utd-Liverpool.
Han valde inte Hull-Burnley, och med 99% säkerhet kan jag lova att den inte är en PL-match 2010-11, så det var nog smart. Burnleys 4-1-seger innebär nog att båda lagen åker ur, även om Hull har en match mindre spelad. Iain Dowie har nu lyckats med konststycket att, på tre matcher, förlora mot jumbolaget (Portsmouth) samt det överlägset sämsta bortalaget på hemmaplan. Inte riktigt den nytändning Hulledningen var ute efter, antar jag. Burnley tog iallafall sin första bortaseger efter att bara ha tagit en poäng på 16 bortamatcher tidigare.
Nu tror jag ju knappast att det hjälper eftersom West Ham verkar vara uppe ur den värsta formsvackan. Vinsten mot Sunderland var blytung, och Ilan verkar bli en riktig "säsongsräddarvärvning" av Zola.
Chelsea är i FA-cupfinal för tredje gången på fyra år, och att målskyttarna hette Drogba, Malouda och Lampard känns ytterst lämpligt. Alla tre gör en kanonsäsong med Chelsea, tillsammans med Ashley Cole innan skadan och den överraskande användbare Ivanovic.
Varför är jag då uppe i ottan? Jo, flyget till Manchester via Köpenhamn lyfter 06.15, och sen är det pronto till hyrbilen för att leta upp Soldiers&Sailors Sports Ground utanför Derby, där en Sunday League-match sätter igång klockan 10.30. Anledningen till besöket är domaren, som råkar vara Englands äldste aktiva domare. Han är 84 år gammal. Det hela kommer i reportageform senare. Sen ska jag och foto-Jocke flänga runt och se om vi kan hitta något mer roligt att filma, det går säkert bra. Vi gör ju, med all säkerhet, vår sista reportageresa till England ihop, så någon av dagarna ska vi fira/sörja/minnas med en pint öl eller två. På onsdag ska vi på Aston Villa-Everton också, vilket blir mitt första besök på Villa Park. Efter det har jag inte många av mina "prioarenor" kvar, Elland Road, Loftus Road, Stadium of Light, Ewood Park, Britannia Stadium och, givetvis, Bramall Lane får jag väl åka till "privat". Det kan jag leva med.
Det var mer dramatik i Premier League-lördagsstudion igår, när Simon Soltan-Zadeh tog hem PL-utmaningen. Han var grymt snabb och besegrade Joakim Strömbäck med 5-1 i finalen. En resa för två till valfri Premier League-match blev belöningen, och Simon valde Man Utd-Liverpool.
Han valde inte Hull-Burnley, och med 99% säkerhet kan jag lova att den inte är en PL-match 2010-11, så det var nog smart. Burnleys 4-1-seger innebär nog att båda lagen åker ur, även om Hull har en match mindre spelad. Iain Dowie har nu lyckats med konststycket att, på tre matcher, förlora mot jumbolaget (Portsmouth) samt det överlägset sämsta bortalaget på hemmaplan. Inte riktigt den nytändning Hulledningen var ute efter, antar jag. Burnley tog iallafall sin första bortaseger efter att bara ha tagit en poäng på 16 bortamatcher tidigare.
Nu tror jag ju knappast att det hjälper eftersom West Ham verkar vara uppe ur den värsta formsvackan. Vinsten mot Sunderland var blytung, och Ilan verkar bli en riktig "säsongsräddarvärvning" av Zola.
Chelsea är i FA-cupfinal för tredje gången på fyra år, och att målskyttarna hette Drogba, Malouda och Lampard känns ytterst lämpligt. Alla tre gör en kanonsäsong med Chelsea, tillsammans med Ashley Cole innan skadan och den överraskande användbare Ivanovic.
Varför är jag då uppe i ottan? Jo, flyget till Manchester via Köpenhamn lyfter 06.15, och sen är det pronto till hyrbilen för att leta upp Soldiers&Sailors Sports Ground utanför Derby, där en Sunday League-match sätter igång klockan 10.30. Anledningen till besöket är domaren, som råkar vara Englands äldste aktiva domare. Han är 84 år gammal. Det hela kommer i reportageform senare. Sen ska jag och foto-Jocke flänga runt och se om vi kan hitta något mer roligt att filma, det går säkert bra. Vi gör ju, med all säkerhet, vår sista reportageresa till England ihop, så någon av dagarna ska vi fira/sörja/minnas med en pint öl eller två. På onsdag ska vi på Aston Villa-Everton också, vilket blir mitt första besök på Villa Park. Efter det har jag inte många av mina "prioarenor" kvar, Elland Road, Loftus Road, Stadium of Light, Ewood Park, Britannia Stadium och, givetvis, Bramall Lane får jag väl åka till "privat". Det kan jag leva med.
fredag 9 april 2010
Fulham, en kort hyllning
De senaste två åren har det skickats mängder av positiva kommentarer i rikting mot Roy Hodgson och Fulham, som är en liten humla i både Fotbollsengland, och numera, även i Fotbollseuropa. De kan egentligen inte flyga, men de gör det ändå.
Bobby Zamora satte 1-0 borta mot Wolfsburg innan matchen knappt hade blåsts igång igår, och därmed blev Fulham, som ett av två engelska lag, klara för semifinal i Europa League. Visst, det må vara en turnering för mittengäng och "Lucky Losers", men eftersom de nu har slagit ut lag som Wolfsburg, Juventus och de regerande UEFA-cupmästarna Shaktar Donetsk. Semifinalmotståndaren Hamburg är härmed varnade.
En ung Roy Hodgson och en ung (och nyfönad) Roger Ljung.
Det som gör bedriften än mer imponerande är att Fulham även ligger på en relativt godkänd tolfteplats i ligan. De lär hamna runt tionde plats till slut, och eftersom truppen är så pass tunn, med engelska mått mätt, så är det riktigt starkt att kunna göra så här bra ifrån sig med tanke på att de på söndag spelar sin 55:e match för säsongen.
Roy Hodgson - du har fått hyllningar förut. Här får du en till!
Bobby Zamora satte 1-0 borta mot Wolfsburg innan matchen knappt hade blåsts igång igår, och därmed blev Fulham, som ett av två engelska lag, klara för semifinal i Europa League. Visst, det må vara en turnering för mittengäng och "Lucky Losers", men eftersom de nu har slagit ut lag som Wolfsburg, Juventus och de regerande UEFA-cupmästarna Shaktar Donetsk. Semifinalmotståndaren Hamburg är härmed varnade.
En ung Roy Hodgson och en ung (och nyfönad) Roger Ljung.Det som gör bedriften än mer imponerande är att Fulham även ligger på en relativt godkänd tolfteplats i ligan. De lär hamna runt tionde plats till slut, och eftersom truppen är så pass tunn, med engelska mått mätt, så är det riktigt starkt att kunna göra så här bra ifrån sig med tanke på att de på söndag spelar sin 55:e match för säsongen.
Roy Hodgson - du har fått hyllningar förut. Här får du en till!
torsdag 8 april 2010
The beginning of a crisis
Inget Liverpool. Inget Chelsea. Inget Arsenal. Inget Manchester Utd.
Det är det dystra engelska facit som gäller för 2010 års semifinaler i Champions League.
Manchester Utd vann matchen igår, men förlorade slaget redan i München. Ivica Olic's 2-1-mål blev det avgörande för matchserien, att sedan Arjen Robbens drömmål blev det mer "konkret avgörande" gjorde inget eftersom det var så sabla snyggt.
Manchester Utd vann en hel del snabbhet i att ta in Rafael istället, men de tappade också en hel del rutin - och Gary Neville hade förstås aldrig dragit Ribery i armen så där om han redan hade haft ett gult. Dels för att Neville är för rutinerad, och dels för att han aldrig hade hunnit dit i förstaläget...
Bayern München gjorde exakt vad som krävdes av dem, men det är konstigt att ett lag med ett så yrvaket försvar kan gå vidare till en Champions League-semifinal. Om en fotbollsmatch vore en dag så vore Bayern München väldigt morgontrötta, men desto mer kvällspigga, om man säger så.
Vissa hävdar nu att det är kris i den engelska fotbollen, men det är inte riktigt sant. Andra hävdar att det bara är en slumpmässig engångsföreteelse, och det är nog inte heller helt sant.
Jag tror att de engelska klubbarnas "fiasko" i Champions League är början på tuffare tider, det är alltså ingen kris. Än.
De engelska klubbarnas ekonomi är överlag usel. Det lånas extrema belopp hit och dit, och arenor belånas och hyrs ut till sig själv och fan vet vad. Så länge det går bra så får protesterna ingen riktig verkan, då kan, t.ex Glazerfamiljen, peka på prisskåpet och visa upp en nyvunnen Premier League-pokal och lite annat smått och gått. När pokalerna inte kommer, då får plötsligt de gulgröna halsdukarna på läktaren en klarare ton.
Det är inte bara Manchester Utd som har problem, men de får symbolisera problemet. Glazerfamiljen verkar gå in för att plundra Manchester Utd, bara för att under tiden förse fansen med framgångar för att tysta deras protester. Men det blir ingen Champions League-titel 2010. Ingen FA-cuptitel heller. Premier League-pokalen är halvvägs på väg till Roman Abramovichs kontor. Ligacupen finns där förvisso, men räknas inte så länge den inte kompletteras med något större.
Inom tre-fyra år tror jag att flera klubbar har fått göra Portsmouth, Southampton, Leeds och de andra sällskap i kategorin "Klubbar som fått poängavdrag/blivit tvångsnedflyttade på grund av usel ekonomi". Inte bara en eller två, utan fem-sex stycken, eller kanske ännu fler. Det finns så mycket rutten matematik bakom så många klubbar att den närmaste jämförelsen man kan göra är den klassiska IT-bubblan. Lånegarantier som baseras på framtida framgångar. Det är ju bara det att det inte finns tillräckligt många olika framgångar att dela på för att alla ska få ta del av dem.
Det är som sagt inte kris bara för att det inte finns något engelskt lag med i årets CL-semifinaler, men det kan absolut ha varit den lilla snöboll som till slut sätter igång en stor lavin. Inga dynastier varar för evigt, och får man finansiell elefantiasis så är det en mycket allvarlig sjukdom som till slut fäller allting.
Synd att jag oftast skolkade från lektionerna i Företagsekonomi på gymnasiet (treårig Ekonomisk Linje, betygen såg ut som en tipsrad - etta, kryss, tvåa, o.s.v), för de närmaste åren kommer det nog att handla lika mycket om siffror i bokslutet som om siffror i tabellen.
Det är det dystra engelska facit som gäller för 2010 års semifinaler i Champions League.
Manchester Utd vann matchen igår, men förlorade slaget redan i München. Ivica Olic's 2-1-mål blev det avgörande för matchserien, att sedan Arjen Robbens drömmål blev det mer "konkret avgörande" gjorde inget eftersom det var så sabla snyggt.
Manchester Utd vann en hel del snabbhet i att ta in Rafael istället, men de tappade också en hel del rutin - och Gary Neville hade förstås aldrig dragit Ribery i armen så där om han redan hade haft ett gult. Dels för att Neville är för rutinerad, och dels för att han aldrig hade hunnit dit i förstaläget...
Bayern München gjorde exakt vad som krävdes av dem, men det är konstigt att ett lag med ett så yrvaket försvar kan gå vidare till en Champions League-semifinal. Om en fotbollsmatch vore en dag så vore Bayern München väldigt morgontrötta, men desto mer kvällspigga, om man säger så.
Vissa hävdar nu att det är kris i den engelska fotbollen, men det är inte riktigt sant. Andra hävdar att det bara är en slumpmässig engångsföreteelse, och det är nog inte heller helt sant.
Jag tror att de engelska klubbarnas "fiasko" i Champions League är början på tuffare tider, det är alltså ingen kris. Än.
De engelska klubbarnas ekonomi är överlag usel. Det lånas extrema belopp hit och dit, och arenor belånas och hyrs ut till sig själv och fan vet vad. Så länge det går bra så får protesterna ingen riktig verkan, då kan, t.ex Glazerfamiljen, peka på prisskåpet och visa upp en nyvunnen Premier League-pokal och lite annat smått och gått. När pokalerna inte kommer, då får plötsligt de gulgröna halsdukarna på läktaren en klarare ton.
Det är inte bara Manchester Utd som har problem, men de får symbolisera problemet. Glazerfamiljen verkar gå in för att plundra Manchester Utd, bara för att under tiden förse fansen med framgångar för att tysta deras protester. Men det blir ingen Champions League-titel 2010. Ingen FA-cuptitel heller. Premier League-pokalen är halvvägs på väg till Roman Abramovichs kontor. Ligacupen finns där förvisso, men räknas inte så länge den inte kompletteras med något större.
Inom tre-fyra år tror jag att flera klubbar har fått göra Portsmouth, Southampton, Leeds och de andra sällskap i kategorin "Klubbar som fått poängavdrag/blivit tvångsnedflyttade på grund av usel ekonomi". Inte bara en eller två, utan fem-sex stycken, eller kanske ännu fler. Det finns så mycket rutten matematik bakom så många klubbar att den närmaste jämförelsen man kan göra är den klassiska IT-bubblan. Lånegarantier som baseras på framtida framgångar. Det är ju bara det att det inte finns tillräckligt många olika framgångar att dela på för att alla ska få ta del av dem.
Det är som sagt inte kris bara för att det inte finns något engelskt lag med i årets CL-semifinaler, men det kan absolut ha varit den lilla snöboll som till slut sätter igång en stor lavin. Inga dynastier varar för evigt, och får man finansiell elefantiasis så är det en mycket allvarlig sjukdom som till slut fäller allting.
Synd att jag oftast skolkade från lektionerna i Företagsekonomi på gymnasiet (treårig Ekonomisk Linje, betygen såg ut som en tipsrad - etta, kryss, tvåa, o.s.v), för de närmaste åren kommer det nog att handla lika mycket om siffror i bokslutet som om siffror i tabellen.
onsdag 7 april 2010
Helgsummering, ett par dagar för sent
Jag gillar ju att gå igenom helgen som varit i några korta punkter. Nu blev det här lite sent påkommet, men eftersom jag hittade så många sköna statistiska poänger kring matcherna så kunde jag inte låta bli.
* Arsenals sena segermål mot Wolves kom knappast som en överraskning. Arsenal har nu gjort hela 13 mål från den 85:e minuten och framåt den här säsongen.
* Didier Drogba på bänken låter som en onödig lyx, men faktum är att Chelsea har vunnit samtliga de sju ligamatcher där han inte funnits med i startelvan den här säsongen, och på dessa sju matcher har de gjort 27 mål. Drogba brukar förresten inte leverera när han börjar på bänken. Hans mål mot United i lördags var hans första som inhoppare på 13 försök, det senaste kom mot Newcastle i december 2006.
* Darren Bents 1-0-mål mot Tottenham efter 36 sekunder är säsongens hittills snabbaste. Han tog rekordet av lagkamraten Frazier Campbell, som gjorde mål efter 41 sekunder mot Bolton. Det var Campbell som fick passningspoäng till Bents mål nu (även fast det var en slapp retur från Gomes). Darren Bent missade två av tre straffar i matchen, och han brände faktiskt en mot Spurs i bortamötet i november också. Tre straffmissar mot samma lag i ligan under en säsong. Grattis, Darren.
* Apropå straffmissar kan jag meddela att förra säsongen så gick 85% av straffsparkarna i mål. Den här säsongen är siffran bara 77%.
* Man Citys rivstart mot sjunkbomben Burnley var unik, eller nästan, åtminstone. Tre mål på de första sju minuterna har bara ett enda lag lyckats med i PL-historien, nämligen Tottenham mot Oldham 1993. Man City är för övrigt det första laget som haft ledningen med 5-0 i paus på bortaplan sen Premier League startade.
* 1-1 mellan Birmingham och Liverpool kändes logiskt, och jag begriper inte hur Benitez kunde byta ut Torres när Liverpool borde ha jagat segern. Ibland är det som att Benitez ber om att få bli entledigad från sitt uppdrag... Steven Gerrards 1-0-mål var förresten hans första på bortaplan i ligan sedan augusti månad.
* Arsenals sena segermål mot Wolves kom knappast som en överraskning. Arsenal har nu gjort hela 13 mål från den 85:e minuten och framåt den här säsongen.
* Didier Drogba på bänken låter som en onödig lyx, men faktum är att Chelsea har vunnit samtliga de sju ligamatcher där han inte funnits med i startelvan den här säsongen, och på dessa sju matcher har de gjort 27 mål. Drogba brukar förresten inte leverera när han börjar på bänken. Hans mål mot United i lördags var hans första som inhoppare på 13 försök, det senaste kom mot Newcastle i december 2006.
* Darren Bents 1-0-mål mot Tottenham efter 36 sekunder är säsongens hittills snabbaste. Han tog rekordet av lagkamraten Frazier Campbell, som gjorde mål efter 41 sekunder mot Bolton. Det var Campbell som fick passningspoäng till Bents mål nu (även fast det var en slapp retur från Gomes). Darren Bent missade två av tre straffar i matchen, och han brände faktiskt en mot Spurs i bortamötet i november också. Tre straffmissar mot samma lag i ligan under en säsong. Grattis, Darren.
* Apropå straffmissar kan jag meddela att förra säsongen så gick 85% av straffsparkarna i mål. Den här säsongen är siffran bara 77%.
* Man Citys rivstart mot sjunkbomben Burnley var unik, eller nästan, åtminstone. Tre mål på de första sju minuterna har bara ett enda lag lyckats med i PL-historien, nämligen Tottenham mot Oldham 1993. Man City är för övrigt det första laget som haft ledningen med 5-0 i paus på bortaplan sen Premier League startade.
* 1-1 mellan Birmingham och Liverpool kändes logiskt, och jag begriper inte hur Benitez kunde byta ut Torres när Liverpool borde ha jagat segern. Ibland är det som att Benitez ber om att få bli entledigad från sitt uppdrag... Steven Gerrards 1-0-mål var förresten hans första på bortaplan i ligan sedan augusti månad.
Identitetskris
Jag skulle ha två lediga dagar i rad i påskhelgen för första gången på... jag vet inte hur länge. Givetvis firade jag detta genom att bli sjuk. Varför blir det alltid så? Ögoninflammation är inget att rekommendera, för övrigt (när läkaren på ögonakuten reagerar med "åh, fy fan" så vet man att det är allvarligt...).
Well, well - nu är jag någorlunda tillbaka i gängorna och så här dagen efter Lionel Messis match mot Arsenal kan man väl bara konstatera att diskussionerna här på bloggen om vem som är världens bäste anfallare fick ett avslut. Det var bland det värsta jag har sett. Kanske det allra värsta.
Eftersom fotbollen hela tiden utvecklas och blir bättre och snabbare och eftersom Messi just nu är världens bäste så kan man också lägga ihop de två parametrarna och säga att han är bäst i världen genom tiderna.
Lionel Messi i mycket gott sällskap/Lionel Messi i mycket dåligt sällskap. Välj vilket ni vill. Båda stämmer.
Å andra sidan så måste han nog ta hem en VM-titel för att inte Maradona och Pelé ska kunna komma med det motargumentet, men som han spelar just nu så är han helt överlägsen.
En rolig detalj är att den lille argentinaren igår var Messias för Barcafansen men ett Messi-as för Arsenalfansen...
Givetvis betydde gårdagens uppvisning av Messi ett antal SMS från diverse kollegor där vi mest satt och hyllade den spanska ligan och baissade Premier League. Mest på skoj, men det är så det har låtit på sistone på jobbet. Vi måste börja ställa oss in på livet efter Premier League, och eftersom det är den spanska ligan som ersätter så är det den vi ska koncentrera oss på, tillsammans med Allsvenskan.
För min egen del känns detta förstås lite konstigt, eftersom jag är ganska så nischad på Premier League, och jag är ju utan tvivel mest intresserad av den engelska fotbollen och så har det alltid varit. Nu har jag börjat plugga på de spanska lagen och ligans historia för att kunna vara förberedd till nästa säsong. Jag är lagd åt hållet att jag gärna vill veta att jag har gjort allt jag kan för att vara så påläst/förberedd som möjligt, och nu när mitt jobb kommer att göra en klar riktningsförändring så blir det en hel del arbete för att det ska kunna bli bra.
Vissa av er kommer inte att gilla det, men eftersom bloggen handlar om den fotboll jag jobbar med så blir det Spanien och Sverige snarare än England här till hösten. Vi ska bara hinna med en ligaavslutning och ett VM först.
Well, well - nu är jag någorlunda tillbaka i gängorna och så här dagen efter Lionel Messis match mot Arsenal kan man väl bara konstatera att diskussionerna här på bloggen om vem som är världens bäste anfallare fick ett avslut. Det var bland det värsta jag har sett. Kanske det allra värsta.
Eftersom fotbollen hela tiden utvecklas och blir bättre och snabbare och eftersom Messi just nu är världens bäste så kan man också lägga ihop de två parametrarna och säga att han är bäst i världen genom tiderna.
Lionel Messi i mycket gott sällskap/Lionel Messi i mycket dåligt sällskap. Välj vilket ni vill. Båda stämmer.Å andra sidan så måste han nog ta hem en VM-titel för att inte Maradona och Pelé ska kunna komma med det motargumentet, men som han spelar just nu så är han helt överlägsen.
En rolig detalj är att den lille argentinaren igår var Messias för Barcafansen men ett Messi-as för Arsenalfansen...
Givetvis betydde gårdagens uppvisning av Messi ett antal SMS från diverse kollegor där vi mest satt och hyllade den spanska ligan och baissade Premier League. Mest på skoj, men det är så det har låtit på sistone på jobbet. Vi måste börja ställa oss in på livet efter Premier League, och eftersom det är den spanska ligan som ersätter så är det den vi ska koncentrera oss på, tillsammans med Allsvenskan.
För min egen del känns detta förstås lite konstigt, eftersom jag är ganska så nischad på Premier League, och jag är ju utan tvivel mest intresserad av den engelska fotbollen och så har det alltid varit. Nu har jag börjat plugga på de spanska lagen och ligans historia för att kunna vara förberedd till nästa säsong. Jag är lagd åt hållet att jag gärna vill veta att jag har gjort allt jag kan för att vara så påläst/förberedd som möjligt, och nu när mitt jobb kommer att göra en klar riktningsförändring så blir det en hel del arbete för att det ska kunna bli bra.
Vissa av er kommer inte att gilla det, men eftersom bloggen handlar om den fotboll jag jobbar med så blir det Spanien och Sverige snarare än England här till hösten. Vi ska bara hinna med en ligaavslutning och ett VM först.
torsdag 1 april 2010
En sorts ledighet
Över påskhelgen så tar jag det lugnt, förutom att jag ska vara reporter på Linköping-Djurgården ikväll och stå i Premier League-lördagstudion i övermorgon. Lite lediga minuter behöver även jag, så jag återkommer på den här bloggen på tisdag, eller möjligtvis på måndag eftermiddag.
Glad påsk!
Glad påsk!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)