För tre år och några månader sen började jag blogga, mest för att några på redaktionen konstant lade fram detta som "förslag" på diverse möten. Jag upptäckte snabbt att det var oerhört kul, och bloggandet blev en del av min vardag.
Ju fler som läste, desto mer skojiga uppslag fick jag till nya inlägg. När jag var pappaledig i Centralamerika för två år sen fick jag verkligen hålla mig för att inte börja smygblogga mitt under resan. Det hände ju så mycket som var bloggmaterial, hela tiden.
Men för ett par månader sen började den där känslan att försvinna. Det som tidigare bara var lekfullt hade blivit något med en känsla av tvång. Inte från någon annan, utan från min egen skalle. Även om det fortfarande har funnits stunder där inspirationen har infunnit sig har det inte varit roligt längre. Bloggen har aldrig varit en riktig del av mitt jobb, bara en extragrej, och eftersom tid är hårdvaluta i mitt liv så blir alla extragrejer snabbt utrotningshotade.
Det är mycket annat som tar den där tiden just nu. Jag måste grotta ner mig i den spanska fotbollen för att bli tillräckligt kunnig där, vi sänder fler Allsvenska matcher än tidigare vilket innebär mer resande och fler reporterpass, och så ska man ju hinna med en massa annat jox också. Barn och sånt.
Alltså lägger jag nu bloggen i malpåse. Den kanske återuppstår en vacker dag - kanske om en månad, kanske om ett år, kanske aldrig. We'll see.
Tack för alla kommentarer, all muntlig respons, alla mejl. De har gett mig massor.
Allting har en ände - utom korven, som har två.
