När vi gick hem från Canal+ sändningslokaler vid tvåtiden igår körde bilarna förbi precis som om inget hänt. Vakten i receptionen hade ingenting extra att meddela, och allt var som vanligt. Parkeringstanten stod där utanför utan att ha en aning.
Bara att André var död.
Det blev ingen sändning av Fotbollssöndag, för igår morse så segnade André ner mitt under ett redigeringspass och sen kom han aldrig tillbaka.
Vi gick ner på stan och människorna gick omkring som om det vore en vanlig marssöndag. De brunchade, släpade på barnvagnar och gnällde på snöslasket utan den minsta tanke på att André var borta.
André var en suverän människa. Han hade jobbat på krogen i hundra år, levt singelliv och hankat sig fram i största allmänhet i väntan på familj och ett ordnat liv. Det var det han längtade efter. Sen träffade han rätt - sambo, en son, och när vi startade den här säsongen så visste vi att han ville jobba med oss. Han tog chansen och hoppade av krogsvängen, och fick jobb hos oss som inslagsproducent.
André hade varit med i en massa olika TV-produktioner tidigare, så det var ingen rookie vi tog in. Däremot hade han ingen vana av just sportjournalistik, men eftersom de flesta av oss kände honom så var vi rätt lugna ändå. Han passade in i gänget och var kvalificerad för det som skulle uträttas.
Nere vid Odenplan stod folk igår och väntade på bussar, funderade på vilken DVD-film de skulle titta på tillsammans med sin söndagspizza, och ingen av dem förstod att André inte fanns längre.
De fick aldrig träffa killen som vägrade gå hem förrän allt var perfekt. Killen som vi bad sluta vara så förbannat trevlig mot de pressansvariga i Elitserieklubbarna (man ska bara säga åt dem hur det ska vara, inte be dem om saker och ting) och som var så jäkla glad att få jobba med det han alltid velat jobba med att vi ibland fick säga åt honom att gå hem, när han hade jobbat i tretton-fjorton timmar i sträck.
De fick aldrig träffa killen som alltid var så där omåttligt stolt över sin sambo och son som man själv skulle vilja vara, för hur det än var så var André alltid lite mer hjärtlig, lite mer äkta och lite mer genuin än alla andra.
Min son och Andrés son går på samma dagis, de är bästa vänner. När Andrés son vaknade imorse gjorde han det utan pappa.
De säger att det var något med hjärtat, något som ingen kunde göra något åt. Men faktum kvarstår att vi plötsligt är utan den mest entusiatiska jävla medarbetare men kunnat drömma om.
Människorna på stan visste ingenting. De gick där som om allt var precis som vanligt. De förstod inte vilken människa de aldrig fått lära känna.
André är borta, och vi kommer att sakna honom så otroligt mycket. Så länge. Du fattas mig redan, kompis.
