Stuck in a moment that you can't get out of

Hur man än beter sig så verkar det mer eller mindre vara omöjligt att lämna den här ön. Vi har en enorm packning med oss, vilket gör oss något mindre mobila än andra, och vad man än försöker med; båtar, tåg och bilar, så går det inte.

Nu är vi tillbaka i London, och det mesta lutar åt att vi helt enkelt får vänta ut askmolnet. Egentligen går det ingen nöd på oss, men jag saknar förstås min son något enormt, och eftersom min sambo inte heller är hemma (hon sitter fast i Rom) så känns det inte alls bra. Tur att det finns farföräldrar som hjälper till.

För att pigga upp sig själv kan man gå på fotboll, och det var ju exakt vad vi gjorde igår. Här har ni ett par bildbevis på detta:

Grymt bra platser i pressboxen, och lite roligt att få sitta precis framför Robbie Savage. Jag försökte ta ett "smygfoto" på honom, men misslyckades.

På City of Manchester Stadium i lördags bjöd pressrummet på Full English Breakfast eller stek med sås och potatis. Öl, vin och allt möjligt att dricka erbjöds. På DW Stadium fick man vattnig grönsakssoppa i plastmugg att äta, och Nescafé (vidrigt) att dricka. Det är skillnad på Premier League-klubbar och Premier League-klubbar... men va fan, det var ju gratis.

Ni behöver inte kommentera minen jag gör, jag vete fan vad det är som händer. Dock vill jag konstatera två saker.
1. DW-loggan är katastrofalt ful.
2. Området runt DW Stadium är mardrömslikt tråkigt.

Så här gjorde Arsene Wenger ganska många gånger mot Wigan. Hans klassiska gester i riktning mot domaren Lee Mason fick dock en vändning när nästan alla bakom Arsenalbänken började ställa sig upp och göra likadant. Efter 3-4 Wengergester på kort tid råkade han titta upp på läktaren och såg då sisådär 500 blekfeta britter stå och härma honom. Han kunde inte låta bli att le...

Nu svenskpuben Harcourt Arms för lite hockeyfinal. Man måste göra det bästa av alla situationer.