Gårdagens match mellan Everton och Tottenham var en sorts komprimerad förklaring av vad det innebär, rent känslomässigt, att hålla på ett lag. Jag är inte alls Tottenham- eller Evertonsupporter, men jag tror att alla som håller på något av lagen hade en lite hoppande puls och en slutkörd hjärna efter de 95 minuterna på Goodison Park. Så här upplevde jag matchen:
I första halvlek: Ett Everton i stort poängbehov mot ett Spurs som siktar mot topp fyra. Ännu flera skador för Everton, tufft och bråkigt på planen, ett rött kort hängandes i luften.
I andra halvlek: Tottenham tar kommandot, ska 2009-10 bli deras säsong? Hur bra är egentligen Defoe just nu? Komfortabel 2-0-ledning och en Tim Cahill som - till synes helt medvetet - tar ett gult kort för att bli avstängd mot Chelsea eftersom Everton ändå inte har någon chans på Stamford Bridge på lördag. Uppgivet hos The Toffees. Ska David Moyes få kicken? Hur många skador kan ett lag få, egentligen? Vad nu? Plötslig nervositet bland Tottenhamspelarna. Saha in, varför startar han inte!? Oj, den reduceringen kom oväntat! Nu blir Tottenhamspelarna ännu mer nervösa - är det här vändningen för Everton!!? Herrejävlar!!!! Kvitterat genom Cahill, på nick förstås!!! Vilken upphämtning!! Men JÖSSES!!! STRAFF!!! Defoe mot Howard... 95:e minuten!! Vad är detta för en match!!!!? HAN R-Ä-D-D-A-R!!!!! Domaren blåser av.
Som sagt - tur att jag inte håller på något av lagen, för då hade jag antingen legat på ett obduktionsbord eller i bästa fall på hjärtintensiven. Man hann verkligen gå igenom hela känsloregistret under matchen, och alla frågor och eventuella trender som dök upp i ens huvud skulle kunna fylla en bok. Eller åtminstone ett blogginlägg.
Jag vet att det har spelats större matcher den här säsongen, men i min bok så är nog Everton-Tottenham en av de bästa - om inte den allra bästa - hittills.
4 kommentarer:
Glöm inte Manchester-derbyt, den hittils galnaste matchen..
Ja, den är ju givetvis med där uppe också. Den var helt makalös. Även Manchester City - Arsenal, med Adebayorjublet, var något som fick igång känslosystemet åt antingen det ena eller andra hållet.
Som Evertonsupporter kan jag säga att det inte var någon hit att se den inspelad, just innan man ska sova. 01.45 stod klockan på när Hibbert körde över Palacios så han fick åka plingplongdroskan.
Sekunder senare bröts sändningen! Fatta vad jobbigt, efter att ha lyckats undvikit all media under hela dagen, får man ändå använda media för att ta reda på hur det gick, om straffen gick i mål eller inte. Jag somnade ändå gott... som tur var! Helvete vilken sjukt bra högerback Everton fått fram nu - Seamus Coleman! Skriv några rader om han, Dahlquist!
'nils sati nisi optimum'
Är Spurs, och jag hatade verkligen allt jag såg och hörde efter 2-0. Jag bjuder på den här bilden, den summerar hur mycket fotbollshjärna det finns i Spurs. Retur, någon? http://shorl.com/systystubosteko
Skicka en kommentar