En gång frågade jag Marcus Birro om det inte var så att han började gilla engelsk fotboll allt mer, med tanke på att han sitter med på Supersöndag och får se en hel del. Han svarade på ett sånt där sätt som bara en Serie A-älskande poet kan göra, nämligen: "Det håller på att ta sig in i mig, som ett grönt gift". Själv har jag med glädje tagit det gröna giftet så länge jag kan minnas, och säkerligen överdoserat det något å det grövsta i och med mina otaliga resor till England, oftast med foto-Jocke i släptåg.
Nu har jag inte varit i England sen i slutet av augusti, och eftersom jag fortfarande är pappaledig (men bloggar samt jobbar i studion på helger som ni eventuellt har märkt) så ska jag inte dit förrän i april heller. Från början innehöll den här bloggen en hel del nedtecknade reseupplevelser, men numera blir det mest statistikgrejer (som jag förvisso älskar) och annat smått och gott.
Ska jag vara helt ärlig måste jag säga att jag har... abstinens! Det gröna giftet är ett gott gift, trots att det finns mycket med det att klaga på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar