Allsvenskan blues

Jag kom nyss hem från Stockholms Stadion där Kalmar rättvist besegrade Djurgården, trots en domare (Martin Ingvarsson - nästan aldrig bra) som bjöd DIF på årets mest feldömda straff.

En av de bästa spelarna på planen var Henrik Rydström, och det här vill jag ta upp.

Ibland sägs det att Allsvenskan är Europas 22:a bästa liga. Det är inte bra, men det låter ändå inte helt sjukt. Om vi istället säger så här blir det annorlunda:

Henrik Rydström tar inte en tröja i någon trupp i Serie A, Prem.League, Bundesliga, Ligue 1 eller La Liga. Han platsar inte i varken Celtic eller Rangers, Anderlecht eller Genk, Ajax eller PSV. Han platsar inte heller i Bröndby, FCK, Porto eller Benfica. 90% av klubbarna i The Championship hade högst troligen tackat nej till hans tjänster. Hull och Scunthorpe är undantagen.

Dessutom finns det massor av lag i Rumänien, Ukraina, Norge, Schweiz och Kroatien som Rydström inte skulle platsa i.

Om vi antar att en trupp innehåller 20 spelare i snitt, och att cirka 320 klubbar i Europa skulle klara sig fint utan Henrik Rydström, så innebär det i runda slängar att han är Europas (ungefär) 6429:e bäste spelare.

Det är inget fel på Henrik Rydström - tvärtom. Han är taktiskt duktig, han sliter som ett djur, han verkar ha en "jag-mot-världen"-attityd som han själv tror på, och han har den fantastiska egenskapen att han blir bättre när motståndarfansen buar på honom. Dessutom är han verbal (läs bara hans blogg), lite skönt kaxig och har glimten i ögat.

Men faktum kvarstår: Henrik Rydström är Europas (ungefär) 6429:e bäste spelare, och ikväll var han en av de mest dominerande i en Allsvensk match.

Jag har ingen lösning på detta. Om det ens är ett problem. Det kanske bara är så det är.