VM-länderna, del 15 av 32

Montevideo är ett snyggt namn på en huvudstad och Enzo Francescoli är förstås ett namn som man minns med gåshud på armarna, men sanningen att säga har inte uruguayansk landslagsfotboll bjudit på några höjder i modern tid (sedan VM -74, alltså...). Däremot var de fantastiska tidigare, och har man två VM-guld så har man, oavsett när det var.

URUGUAY (Grupp A)

Egentligen hade jag velat skriva något om att Uruguay är det land med minst befolkning som är med i årets VM. Det brukar vara en härlig kuggfråga att slå till med, eftersom det bor överraskande få där (ca: 3,4 miljoner människor). Nya Zeeland hade säkert fått en del röster, men de har "hela" 4,3 miljoner invånare. Rätt svar i 2010 års turnering är hur som helst att Slovenien återigen slår till med sina knappt 2.000.000 invånare. Uruguay är - befolkningsmässigt - det blott sjunde minsta landet som någonsin varit med i VM, men de är i alla fall definitivt det minsta landet som vunnit turneringen.

1. Matchtröjor
Uruguay har alla förutsättningar att göra något bra med sina matchtröjor. Dels har de unika färger i landslagsfotbollen, dels har de en flagga som det skulle gå att göra något snyggt med till ett andraställ, men i år har de inte klarat av att få ihop det. Varför är Pumapuman röd? Är det där solmönstret i förstatröjan verkligen en bra idé? Är andratröjan ens designad eller är den bara ett blankt A4-papper? Om man måste ställa sig den typen av frågor så är det ett underbetyg, men Uruguay klarar sig från en etta för att de ändå sticker ut en aning. BETYG 2 av 5

2. Förbundskapten
Har man varit tränare för Milan så har man varit tränare för Milan, och det fikar man inte med hur som helst. Att Oscar Tabarez sejour (1996) var synnerligen kortlivad, misslyckad och egentligen delad med Giorgio Morino spelar ingen roll. Förutom det uppdraget har han haft hand om Cagliari (två vändor) och Real Oviedo i Europa, medan han varit manager i bl.a. Boca Juniors, Velez Sarsfield och Peñarol i Sydamerika. Gubben har alltså meriter. Dessutom var han förbundskapten för Uruguay i VM för prick 20 år sen, så han har rutin av såna här mästerskap också. BETYG: 3 av 5

3. Truppen
"Mycket väsen för ingenting", eller "Much ado about nothing" i original, är en pjäs från slutet av 1500-talet av William Shakespeare som handlar om Sebastian Eguren. Hans lilla comeback till Allsvenskan blev väldigt omskriven och illa omtyckt av vissa, och det här med klubblojalitet är ju alltid intressant. Sebastian Eguren spelade för Hammarby i ett och ett halvt år, och började då köra med uttryck som han trodde att han måste säga för att fansen skulle gilla honom, typ: "Jag vill att min son ska få se mig spela i Hammarby, jag vill avsluta karriären där". I en intervju med SvD i april 2009 sa han också: "Jag skulle aldrig spela i AIK". Det är lite som när Emmanuel Adebayor, vid sin första presskonferens som Man City-spelare, sa: "Detta är en drömflytt för mig, jag har velat hit väldigt länge. Jag vill vinna titlar för vår manager och framför allt för fansen". En massa bullshit, helt enkelt. Varken Adebayor eller Eguren bryr sig ett smack om klubbkänsla, och det är fullt förståeligt. De spelar för ett lag tusen mil hemifrån som de får betalt av, och när det dyker upp något bättre så byter de till det laget. Konstigare än så är det inte. Det är deras jobb, inte något annat. Därför gillar jag inte när spelare börjar kyssa klubbmärket efter fyra matcher i klubben, jag gillar inte de som börjar prata om hur de framför allt skrev på för en klubb eftersom fansen är så underbara, o.s.v. De målar bara in sig i ett hörn där det enda de kommer att göra är att svika sina uttalanden. Jag tror inte ens att de vill säga det, det är någon som säger till dem att det är bra att säga så. Denne "någon" har jäkligt fel. Nu kom jag från ämnet litegrann, här har ni tre uruguayanska spelare:
Luis Suarez - 74 mål på 94 ligamatcher under tre säsonger för Ajax, där har ni Suarez facit, och det gör honom naturligtvis till en av de mest jagade spelarna i Europa. Lär ligga lite släpande bakom Diego Forlan i VM. Enligt statistiken är han rätt bra på att dra på sig gula kort också.
Sebastian Abreu - den här karln vet hur man packar en flyttkartong. Han har spelat för TJUGO olika klubbar och i SJU olika länder... Har man bott i Uruguay, Mexiko, Argentina, Brasilien, Spanien, Grekland och Israel så har man en viss rutin av att snabbt anpassa sig och göra avtryck, en egenskap så god som någon i ett VM. Abreu har gjort 30 landslagsmål, ett färre än nuvarande rekordinnehavaren Hector Scarone gjorde på 20- och 30-talet. Jäklar vad Abreu kommer att jaga det där målet.
Diego Godin - ibland begriper jag mig inte på Premier League-klubbarna. De kan gladeligen betala över £4.000.000 för någon engelsk mittback som knappt kan slå en passning och som är klumpiga som kärleksbarnet mellan en giraff och en elefant (hej, Zat Knight!). Istället borde de kunna lägga ungefär samma summa och få Diego Godin, 24 år gammal, mittback i Villarreal, snart 40 landskamper, garanterat bra. Jag begriper det bara inte. Hur svårt kan det vara att vara sportchef, egentligen?
BETYG: 3 av 5

4. VM-storyn
Om man inleder hela VM-historien med att, 1930, både vara värdland och vinna turneringen är det klart att det blir ett toppenbetyg här. Ingen kan säga att det var en typisk "hemma-VM-seger" heller, för Uruguay var verkligen världsbäst på den här tiden. 1928 vann de OS i Amsterdam, till exempel. Deras stora VM-triumf kom dock 1950, när världen i allmänhet och Brasilien i synnerhet förväntade sig en enkel brasiliansk seger i VM-finalen länderna emellan på Maracanastadion inför 174.000 åskådare (enligt FIFA). Brasilien tog ledningen med 1-0 i början av 2:a halvlek, men Uruguay vände och vann efter mål av Juan Alberto Schiaffino och Alcides Ghiggia, båda sedemera proffs i Italien. 1954 och 1970 gick de till semifinal, men sedan dess har det varit tyngre, och de har faktiskt missat tre av de fyra senaste mästerskapen. Det är det som drar ner betyget. Meriterna är egentligen otroliga med tanke på hur stort (eller litet) landet är. Och så Enzo Francescoli på det. BETYG: 4 av 5

5. Framgång i årets turnering
Svårbedömda, med tanke på att de ser lite "lönnbra" ut och att gruppen inte innehåller några särskilda toppar eller dalar. Okej, Frankrike ser kanske bra ut på pappret, men vi kommer till dem snarare än vad ni tror i den här nedräkningen. Sydafrika är trots allt hemmanation (men en ganska dålig sådan) och Mexiko är någonstans mittemellan halvhyfsade och halvokej. Går Uruguay till åttondel har de gjort det bra, men längre än så kan jag bara inte tänka mig.
BETYG: 2 av 5

TOTALBETYG: 14 av 25