X2000 - tyst vagn genom landet

Dagens resa med X2000 från Stockholm till Göteborg är fantastisk. Det är som en riktigt underhållande sketch, precis hela tiden. Tänk er följande ingredienser:

* Jag och redaktören Stoffe hamnar i "tyst vagn".
* Det första som händer - långt innan resan ens har startat - är att en kulturkvinna i 60-årsåldern, högst troligen vid namn Britt-Marie (eller möjligen Marie-Louise), mycket bestämt upplyser mig och Stoffe om att "här ska mobiltelefonerna minsann vara avstängda". Ingen av oss pratade i telefon eller hade ens en i handen, men tack för upplysningen. Britt-Marie ska ha lugn och ro på sin färd till Göteborg.
* Ytterligare ett tjugotal Maud Olofsson-kopior kommer in och fyller kupén, beväpnade med flera kilo clementiner och det senaste årets utgåvor av Amelia och Tara. Här ska det frossas i harmoni.

Men vad nu!!!? Dramatik!!! En av passagerarnas rullator får inte riktigt plats i bagageutrymmet, och den kan ju inte stå i gången! Högljudda diskussioner om rullatorplaceringen mellan ägaren och tågpersonalen, och det börjar att himlas med ögonen i den "tysta kupén". Gud så stökigt.

Då kommer bomben.

In i vagnen, bara sekunder innan avfärd, äntrar en kvinna med TVÅ SMÅ BARN... Bakom tantglasögonbågarna blir ögonen stora som tefat, och ansiktsuttrycken är obetalbara. Hur ska nu detta gå? Dagen, kanske till och med livet, är förstört.

Ungarna är, märkligt nog, inte alls på humör för en tre timmar lång tågresa klockan åtta på morgonen. Den ena skriker och är irriterad, den andra kräks innan vi har nått Södertälje. Sen skriker den också. Alla tanter (och en man, med en så perfekt avvägd frisyr att man kan ställa klockan efter den) runt omkring visar sitt missnöje genom att sucka och stöna onaturligt högt och skicka menande blickar bort emot mamman med barnen. Hon har dock fullt upp med att torka bort kräk och få tyst på barnen. Hon lyckas inte.

Tanterna och frisyrmannen blir nu så obekväma av närvaron av två barn att de börjar leta efter nya platser på tåget, men det är fullt. De menande blickarna mot mamman blir så tunga att man kan skära dem med en slö smörkniv, men tåget är som sagt fullsatt.

Jag och Stoffe sitter och skrattar åt spektaklet, och det blir bara roligare för varje minut. Nu kräktes ungen igen. Britt-Marie/Marie-Louise, som ju tidigt varnade oss för att ens prata med varandra, är på bristningsgränsen. Hela hennes Tara/Amelia-kropp krampar, och hon ser surare ut än Avram Grant efter en 5-0-förlust.

Kalla min humor för konstig, men jag har hur kul som helst.