Sir Bobby

I söndags spelades en vänskapsmatch mellan VM-semifinallagen från 1990, England och Tyskland, på St James' Park. England vann efter ett avgörande straffmål från Alan Shearer. 1990 gick det inte lika bra för engelsmännen, då förlorade de på straffar efter att Stuart Pearce och Chris Waddle missat sina. Det är ändå det bästa resultatet England har gjort i VM sen 1966, och förbundskapten -90 var Sir Bobby Robson. Han har sagt i flertalet intervjuer sen dess att det inte har gått en dag utan att han tänkt på den förlusten, och igår - fyra dagar efter vänskapsmatchen som spelades för att få in pengar till cancerforskning och som blev hans sista framträdande - så dog Sir Bobby i cancer, 76 år gammal.

Jag fick aldrig träffa Sir Bobby, men jag såg honom på en Newcastlematch en gång. Vissa människor ser man direkt, bara för att de har en sorts aura och stjärnglans omkring sig, och Sir Bobby var en sån. Jag stod säkert 50 meter från stället där han kom ut på läktaren, mitt i en stor folkhop, och ändå var det honom man såg. Dessutom är det för jävla coolt att vara "Sir Bobby". Egentligen hette han Robert William Robson, men kommer man från County Durham uppe i norr så blir man inte "Sir Robert William Robson" bara för att man blir adlad. Man blir "Sir Bobby".

Förutom att han lyckades ta England till en VM-semifinal gjorde han Newcastle till ett topplag i början av 2000-talet, vann inhemska cuper med Ipswich, Barcelona, Porto och PSV Eindhoven, och ligan med Porto och PSV. När han tog över Sporting Lissabon hade han en liten spoling som hjälpte honom att översätta från engelska till portugisiska, och när det blev en flytt till Porto lät han översättaren bli assisterande manager eftersom han visat sig vara väldigt duktig på fotboll. Översättarens namn var José Mourinho. Det är som att ha haft Beatles som förband, ungefär.

Förutom alla framgångar som manager, och det faktum att han fått "nycklarna till staden" i både Ipswich och Newcastle, så är det största med Sir Bobby Robson ändå hans rykte som människa. Han var en gentleman, en sån där som knappt finns längre. Han höll på med fotboll för att det var det bästa han visste och för att han var förbannat bra på det.

Hans älskade Newcastle åkte ur Premier League i våras, och han slipper se dem harva runt i The Championship. Man kunde se honom på läktaren den sista säsongen plågad av sin cancer, men säkert också plågad av hur dåligt laget spelade. Han satt där och visste att han nog hade kunnat få ordning på klubben och laget, om han bara var frisk och några år yngre - och det hade han verkligen kunnat.

Genius. Bloody genius.

Nu är jag inte en sån som tror på himlen och ett liv efter detta, men om det är så att det ändå finns hoppas jag att Sir Bobby kommer till ett ställe där Pearce och Waddle satte sina straffar, och han fick vinna VM. Det hade varit vackrare så.