Det finns en motsättning mellan de som gillar engelsk respektive italiensk fotboll i Sverige, så är det bara. Själv har jag svårt att förstå den motsättningen. Jag har alltid följt den engelska ligan, eftersom det var den som först TV-sändes här, men jag är rätt säker på att jag inte missade mer än enstaka program av "Uno, Kryss, Due", som var TV3:s uppstickare mot klassiska Tipsextra. Det var tidigt 1990-tal och då var italiensk fotboll hur fräsch som helst, det var där de stora stjärnorna fanns och det var där den bästa fotbollen spelades. Sedan matcherna med en glödhet Tomas Brolin och myspysiga reportage med Don Tommaso har jag gillat Italien och italiensk fotboll - att jag sen har blivit någon sorts expert på engelsk fotboll betyder inte att jag hatar italiensk fotboll. Jag kan mer om engelsk fotboll, och därför får jag jobba med den primärt. Den minnesgode kommer till exempel ihåg att jag inledde min Canal+bana som sidekick till Lasse och Jens i Supersöndag, och det var för att jag skulle ha mer fokus på vad som hände i Italien. Den första matchen jag kommenterade för Canal+ var Bologna-Juventus.
Visst är det kul att reta en sån som Marcus Birro så fort det går åt pipan för Gli Azzurri eller Roma, och minst lika kul att reta vår egen Petter Johansson för att Lazios kanske bäste spelare den gångna säsongen (Mauro Zarate) hade svårt att platsa i Birmingham säsongen innan det. Sånt gör man ju bara för att det är kul att jävlas. För att de bryr sig mer och kan mer om Serie A.
Åter till historielektionen. Medan det var vackert och underbart i Italien i början av 90-talet så hade England problem med precis allt. De döpte om Division 1 till Premier League och Sky Sports började kasta in enorma pengar för att få sändningsrättigheterna. Det dröjde dock ett par år innan detta avspeglade sig på klubblagen, arenorna och landslaget. 1994 var Italien i VM-final, medan England inte ens var med efter att ha hamnat trea bakom Norge och Holland i sin kvalgrupp. Sedan dess har England inte missat något VM-slutspel, och bara missat EM en gång (2008).
Under de sex första upplagorna av Champions League var det alltid med ett italienskt lag i finalen, men inte ett enda engelskt. Första gången det inte var så var 1998-99, då Manchester Utd vann mot Bayern München. Sen dess har det bara varit italienskt i finalen fyra gånger, medan England har haft sju finallag. Man kan säga att Italien ägde 1990-talet, medan England har ägt 2000-talet. Frågan är nu vilka som kommer att dominera 2010-talet. England eller Italien? Svaret kan bli... Spanien. Eller Tyskland.
Med tanke på hur den engelska fotbollsekonomin har tagit bisarra proportioner känns det som att den berömda "bubblan" måste spricka förr eller senare. Merparten av klubbarna har stora ekonomiska problem. De lånar enorma pengar med framtida framgångar som garanti för att de ska kunna betala tillbaka. Som bekant är det bara ett lag som kan vinna Premier League, och bara ett lag som kan vinna Champions League. Väldigt många klubbar kommer alltså att misslyckas med sina löften till både banker och fans varje säsong. Visst har det varit makalösa framgångar för de engelska lagen de senaste åren, men saker och ting förändras, och det är svårt - om inte omöjligt - att hålla sig kvar som herre på täppan för all evighet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för den engelska fotbollen. Samtidigt som de har gjort sig av med en massa problem har de skaffat sig nya. I slutet av 1980-talet höll de på att svälta ihjäl, nu håller de på att dö av övergödning.
Italien har det mera knapert för tillfället, trots att de är regerande världsmästare och att Milan vann Champions League så sent som 2007. Problemen där påminner om de som fanns i England för 20 år sen, och förr eller senare måste de ta tag i dem - och det kommer de givetvis att göra. Att Brasilien körde över Italien i Confederations Cup igår ska man nog inte dra för stora växlar på - Italiens landlag anno 2009 står sig garanterat bättre i konkurrensen än vad Englands landslag gjorde 1989. Gör man jämförelsen mellan den engelska och italienska ligan är det nog samma sak där - den italienska ligan idag är starkare än vad den engelska var för 20 år sen.
Den enes bröd - den andres död, brukar det ju heta. I fotbollseuropa finns det tillräckligt med bröd för alla de som får sitta med vid bordet, det är bara att brödkorgen sakta skickas runt bland de som sitter där. Snart kommer den till Italien igen.
Sverige? Vi får ligga under bordet och nöja oss med småsmulorna som ramlar ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar